Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Jordbrukets nödläge - Akademiska befordringsåtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 589
inhemsk spannmål. För fullgott vetebröd anses 30 procent utländsk
vara behövlig, men numera inblandas det utländska vetet av
kvarnarna i mjölet till långt större myckenhet på bekostnad av svensk
vara. Genom en överenskommelse med kvarnarna kan man utan
tvivel i sin mån stävja nedpressningen av priset på inhemsk
spannmål och tvinga allmänheten att ändra sin konsumtion till
förmån för de inhemska producenterna. Detta sista är visserligen
stridande mot den sunda grundsatsen, att konsumenternas efterfrågan
utgör högsta norm för produktionen. Ett intrång i konsumentens
frihet är lika med en utgift, även om saken ej bokföringsmässigt
framstår på detta sätt. Men konsumentens vanor kunna ofta genom
yttre förhållanden, t. ex. statens ingripande, ändras, och om hans
smak ackommoderar sig samt han finner sig väl därav, medför
intrånget i sista hand ingen verklig minskning i hans
behovstillfredsställelse. Mycket tyder på, att den förkärlek för bröd med större
halt av utländsk vara, som under senare år tagit överhand,
ingalunda är så fast rotad, att den måste respekteras. För vår
självförsörjning är en konstant efterfrågan på inhemskt vete av största vikt.
Kan man stabilisera kvarnarnas mjölblandning till förmån för den
inhemska produktionen, kommer detta därför i sista hand
konsumenterna till godo. Tryggandet av den för landet nödvändiga
tillgången på brödsäd kan väl även vara värt någon tillfällig uppoffring.
För tredje eller fjärde gången inom en
mansålder har det akademiska befordringsväsendet
varit föremål för en utredning, och förslag föreligger i ett
sistlidne juli månad avgivet utlåtande. Dessa täta undersökningar kunde
något förvåna, då man väl i allmänhet är rätt ense, att de
akademiska tillsättningarna hos oss givit kvalitativt goda resultat,
åtminstone som regel, och att undantagen härifrån snarast äro färre än i
andra land. Emellertid hava vissa brister icke kunnat förbises,
bland vilka särskilt befordringssättets långsamhet blivit
uppmärksammad. Sedan 1908 års universitetsstatuter hava i medeltal
tillsättningarna vid Upsala och Lunds universitet samt Karolinska
Institutet krävt något mer än l år och 6 månader, vilken i och för sig
rymliga tid naturligtvis ofta överskridits; i det kanske mest extrema
fallet, slaviska språkprofessuren i Uppsala, tog behandlingen mera än
4l/2 års tid, men detta föll utanför den statistik, som legat till grund
för angivna medeltal. Av sagda genomsnittstid faller omkring en
tredjedel (d. v. s. omkring 6 månader) på vart och ett av följande
moment: a) ansökan och specimenstid; b) sakkunniges utlåtande; c)
behandling hos universitetsmyndigheterna (fakultet eller sektion,
konsistorium) och kansler samt Kungl. Maj:ts utnämning.
Naturligtvis är det olämpligt, om befattningar av sådan vikt som
professorsämbetena stå längre än nödigt obesatta, och förhållandet
har åtminstone tidvis vållat rätt avsevärda besvär vid
undervisningens handhavande. Kanske man likväl icke bör överskatta dessa?
Nog torde i de flesta fall intresset för det akademiska lärarkallet
Akademiska
befordringsåtgärder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
