Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Ur 1800-talets teaterhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 603
orubbade än någonstädes inom hela den franska staten. Talma sökte
i sin konst nå en högre grad av konstnärlig sanning än vad den
rutinmässiga, av traditionen bundna äldre skolan kunnat ge. I stället
för den hittills vanliga kostymeringen, som var rent konventionell
och ej tog ringaste hänsyn till tid eller plats, satte han historiskt
riktiga dräkter, åt deklamationen gav han ökad frihet, uch i
scenbilden som helhet sökte han få fram det måleriska på ett sätt som
förut aldrig varit anat. Samtiden häpnade i början över dessa
nyheter men slutade med att beundra dem, och så småningom giorde
sig Talmas inflytande gällande vid de flesta större scener i Europa.
På ett håll fasthöll man emellertid länge vid den gamla skolans
traditioner, om också på vissa punkter omformade efter förhållandena.
Det var i Weimar, på den scen som under åren 1791—1817 stod under
Goethes ledning. Ett genomfört och absolut enhetligt samspel var
här det enda målet, och för att uppnå detta reglerades de enskilda
skådespelarnas rörelser, ställningar och gester lika strängt som i ett
exercisreglemente. Att spela i profil var strängt förbjudet, likaså att
vända ryggen åt salongen. Ej heller tillätos skådespelarna att giva
färg åt sina karaktärer genom individuella detaljer; allt skulle vara
allmängiltigt, korrekt och orealistiskt, mimik och plastik såväl som
deklamation. Med outtröttlig energi arbetade Goethe på att
genomföra detta sitt program, och då han frånträdde ledningen för scenen
i Weimar hade han verkligen också lyckats skapa en ensemble efter
sitt eget sinne, så enhetlig att, som det sades, samtliga skådespelare
skulle kunna byta roller utan att åskådarna skulle märka någon
skillnad.
Men den Goetheska ensemblen blev den gamla skolans sista
stamtrupp. Redan 1815, då den gav gästspel på olika håll i Tyskland,
hördes kritiska röster både här och där, och för den uppväxande
generationen stod den blott som en sista relikt av något ohjälpligt
förgånget. Med romantiken bröt en ny uppfattning av
skådespelarkonsten igenom. Den genikult, som utmärkte perioden i dess helhet,
tog sig uttryck även på scenkonstens område, och det blev de starka,
egenartade, våldsamma konstnärspersonligheterna som behärskade
scenen. Vad tiden framför allt beundrade är personifierat i tvenne
namn, Ludvig Devrient och Edmund Kean. Bägge voro rikt
utrustade naturer, djupt originella i sin konst, tekniskt nyskapande
och formellt revolutionerande, men hos båda framträdde också
geniperiodens inre svaghet, dess brist på sammanhang, dess ohejdade
effektsökeri och dess frånvaro av konstnärlig jämvikt. Vad Kean och
Devrient presterade, särskilt i fråga om Shakespeare, betydde mycket
för samtiden, som genom dem på många punkter fick en fördjupad
uppfattning av det shakespeareska dramats gestalter; men för den
följande tidens skådespelarkonst blev deras verksamhet snarast
ödesdiger, ty i deras spår växte det upp en hel generation av sceniska
konstnärer, för vilka det djupare konstnärliga elementet betydde föga,
den sceniska effekten däremot allt. En typisk representant för denna
grupp var den polsk-judiske skådespelaren Bogumil Dawison, vilken
41. Svensk Tidskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
