Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 17. 3. 1923 - Den nya arbetslöshetskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 DAGENS FRÅGOR
värda strävanden i motsatt riktning. Mellan 1914 och 1921 blev frågan
aldrig aktuell av det skälet, att större konflikter voro sällsynta på
grund av arbetarnas lätthet att få löneökningar och fackföreningarnas
förmåga att av egna medel understödja del fåtal arbetslösa inom
facket, som funnes före konflikters utbrott. Från och med år 1921
begynte fackorganisationerna, som naturligt var, att resa energiskt
motstånd mot de lönesänkningar, som depressionen och det stigande
penningvärdet nödvändiggjorde. Arbetslöshetskommissionen tillämpade
då den praxis, att vid allmän konflikt inom ett fack alla arbetslösa
på orten, resp. i landet, avstängdes från såväl understöd som statligt
nödhjälpsarbete. Vid partiell konflikt, d. v. s. arbetsnedläggelse eller
blockad av enstaka eller ett mindre antal företag, prövades konfliktens
art . med hänsyn till det allmänna löneläget. Befanns det blockerade
arbetsstället vara utan kollektivavtal och bjuda skälig lön, anvisades
ur yrkessynpunkt lämpliga arbetslösa efter rekvisition genom den
offentliga arbetsförmedlingen. Vägran att mottaga dylikt arbete
medförde avstängning. Denna kommissionens politik godkändes på sin
tid av ministären von Sydow, som avvisade klagomål från
fackorganisationerna över dess tillämpning i vissa fall.
När den Brantingska ministären kom till i oktober 1921, stod det
från början klart, att kollisioner skulle bliva oundvikliga. Denna
ministär är nämligen icke blott en ministär av socialdemokrater; den
är också som bekant fackföreningsrörelsens ministär. Som sådan kunde
den för det första icke utan vidare gå med på att den
deflations-och frihandelspolitik, som dess parti företrädde i Riksdagen, hade
sina ofrånkomliga konsekvenser beträffande lönenivån och
arbetsmarknaden. Och för det andra var det uppenbart, att anvisning till
blockadbryteri måste vara den en outhärdlig styggelse. De under många
månader dolda motsättningarna kommo också till plötsligt utbrott i
fjol våras, då Kungl. Maj:t, med anledning av något av vederbörande
fackförbund överklagat beslut av Arbetslöshetskommissionen om
anvisning till blockerade arbetsplatser, upphävde kommissionens beslut,
och den 10 mars 1922 på ett demonstrativt sätt — den 12 mars
sammanträdde en kommunistisk landskonferens av arbetslösa i
Stockholm! — fastställde nya direktiv för kommissionens behandling av
arbetskonflikter. Enligt dessa skulle alltjämt vid fall av allmän
konflikt allmän avstängning ske. Härutinnan förklarade sig Kungl. Maj:t
fullt enig med kommissionen. Men vid partiell konflikt skulle sådan
åtgärd få vidtagas endast för den händelse arbetsutskottet inom
Arbetslöshetskommissionen vore enhälligt. I motsatt fall skulle
ärendet omedelbart hänskjutas till Kungl. Maj:t, som efter ev. hörande
av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen samt en
tremannanämnd av opartiske skulle fatta sitt beslut. Under tiden
finge från kommissionens sida ingen verkställighet ske, utan
understöd och nödhjälpsarbete skulle alltjämt beredas berörda
arbetslösa. Regeringen kunde med så mycket mera visshet lita på detta
»liberum veto» i kommissionens arbetsutskott, som däri två
socialdemokratiska riksdagsmän hade säte och stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
