Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Den nya skogsvårdslagen - Teatercensur eller kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 287
markens parcellering — men man kan måhända även draga den
slutsatsen, att en revision av jorddelningspolitikens principer ej är
opåkallad.
Återigen har allmänhetens intresse riktats på våra
teaterförhållanden, och återigen är det den
stockholmska teatervärldens centralfigur, direktör Albert Ranft, som står i
skottlinjen. Anledningen är som ofta förut hans programval; men
denna gång är det icke någon nyimporterad fransk sängkammarfars
eller någon slipprig operett som framkallat publikens och kritikens
indignation utan ett arbete av åtminstone nominellt mera litterärt snitt,
nämligen den 1918 avlidne tyske författaren Frank Wedekinds snart
tjugu år gamla drama Die Biichse der Pandora, på svenska med
smaklöst och klumpigt publikfrieri omdöpt till Alla syndares
drottning. Ett resande sällskap har under någon tid lyckliggjort
landsorten med denna dramatiska produkt, och experimentet har tydligtvis
slagit så pass väl ut, att direktör Ranft ansett sig med utsikt till
framgång kunna våga samma försök i Stockholm. Här möttes han
emellertid av en fullkomligt enhällig opinion inom kritiken, och om
publiken åtminstone till en början kväll efter kväll fyllde Svenska
Teaterns salong så berodde detta säkerligen icke på sympati vare sig
för Wedekind eller direktör Ranft utan uteslutande på ren
sensationslystnad. Betecknande är att den ende skribent, som tagit Ranft i
försvar, har varit Politikens teaterrecensent, Hinke Bergegren, och
om detta känts direkt behagligt för teaterchefen på Blasieholmen
torde med skäl få ifrågasättas. Diskussionen, den offentliga såväl
som den privata, har för övrigt utmynnat i en önskan om att dylika
företag för framtiden måtte utebliva, men på vilka vägar man skall
nå fram till detta mål, därom ha meningarna varit synnerligen
delade. På sina håll har man emellertid ansett tillfället lämpligt att
ännu en gång framställa ett ofta förut omordat krav, nämligen
inrättandet av en för alla svenska scener gällande statlig teatercensur.
Så, och endast så, menar man, vore det möjligt att kraftigt och
konsekvent hindra företagsamma teatergrossörer att ockra på
allmänhetens begär efter osunda effekter och nervretande sensation.
Det är som nämnt icke första gången detta krav blivit framställt.
Senast uttalades likartade önskemål år 1917, när Dramatiska Teatern,
då för tiden ledd av Tor Hedberg, med sin repertoar införlivat
Bernard Shaws drama Androcles och lejonet, där de kristna martyrerna
gjordes till föremål för ett gyckel så smaklöst, vidrigt och dumt som
endast Shaw kan åstadkomma. Diskussionen avstannade emellertid
den gången mycket hastigt, huvudsakligen väl av det skälet att
publiken helt och hållet uteblev från teatern, vadan det Shawska
mästerverket redan efter tre eller fyra föreställningar måste avlägsnas
från spellistan. För närvarande ligger frågan annorlunda, då Alla
syndares drottning ovedersägligen visat sig utöva en ej obetydlig
dragningskraft på allmänheten. Men trots detta torde det få anses
mycket osäkert om dess eventuella inflytande varit stort nog för att
20. Svensk Tidskrift 1923.
Teatereensur
eller kritik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
