Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Teatercensur eller kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motivera vidtagandet av extraordinära åtgärder. Wedekinds drama
är minst av allt buret av någon osedlig tendens, snarare tvärtom.
Vad som stött kritiken tillbaka är dess hänsynslösa, alla konstnärliga
gränser överskridande brutalitet och dess anhopning av motbjudande
effekter. I hela Wedekinds författarskap möter man dessa drag, men
aldrig någonstädes framträda de så starkt som i Die Büchse der
Pandora, vilket därför också kan betraktas som hans mest typiska
alster och det verk, vari hans allmänna åskådning klarast framträder.
För Wedekind utgör driftlivet tillvarons medelpunkt, och med en i
litteraturens historia enastående konsekvens bygger han hela sin
litterära produktion på detta enda motiv. Huvudfiguren i Die Büchse
der Pandora — liksom i dess förspel, dramat Erdgeist — är en
kvinna, Lulu, som i sig förenar på en gång driftens lockelse och
dess ödeläggande kraft. För männen är hon en demon, på samma
gång oemotståndlig och tillintetgörande, under det att hon själv i
alla situationer och under alla förhållanden förbliver likgiltig och
oberörd, ett väsen på djurets nivå, utan själ, utan tanke och utan
ansvarsmedvetande. Wedekind har velat skildra hennes gång genom
livet, hur hon passerar alla olika stadier, ständigt framkallar olycka
och elände bland dem som komma i hennes väg, till dess hon
sjunkit ned i den djupaste dyn på samhällets botten, där hon slutligen
tillintetgöres av en sin manliga motsvarighet, en varelse ur mörkret
som hon själv, Jack the ripper, vilken utan att ana det blir ett
redskap för det hämnande ödet. Det vore orättvist att förneka, att
Wedekinds dubbeldrama till konceptionen är en diktares verk, men
tyvärr stannar det i utförandet på ett plan oändligt långt under vad
författaren avsett. Wedekind saknade nämligen allt vad man kallar
fantasi och inspiration. Han skrev som en jäktad
sensationsjournalist, icke som en diktare. Om stil och smak, klarhet och jämnmått
hade han ingen aning. Utan att taga sin tillflykt till våldsamma
effekter kunde han helt enkelt icke producera något, och därför
gestalta sig de flesta av hans verk som ett slags motsvarigheter till
skräckkällrarna i forna tiders vaxkabinett. Men liksom nämnda
lokaliteter huvudsakligen gjorde intryck på enklare sinnen, så verka de
Wedekindska effekterna starkast på ett mycket okritiskt publikum;
för mera omdömesgilla åskådare framstår effektsökeriet i alltför
tydlig dager för att något varaktigt intryck skulle kunna uppstå. För
övrigt äro de flesta av Wedekinds arbeten i sin torra fantasilöshet
och sin onyanserade cynism till den grad tråkiga att man blott med
svårighet orkar se dem till slut. Ett bevis på sanningen av denna
iakttagelse levererade Dramatiska Teatern här om året, då den av
obegriplig anledning upptog Wedekinds svindlarkomedi Markisen av Keith.
Efter på sin höjd ett halft dussin framföranden för tomma bänkar
måste den för alltid nedläggas; den var för ledsam, ingenting annat
var skälet till dess fiasko. Detsamma gäller i själva verket även om
Die Büchse der Pandora. I ett förstklassigt framförande kan den
åtminstone delvis fängsla med något av mardrömmens intensitet — så
var fallet vid det första uppförandet på tysk scen, hos Reinhardt år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
