Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 28. 7. 1923 - En italiensk statsmannaveteran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 369
hans förnämsta strävan, och han vände sig därför i debatterna lika
skarpt mot enskilda korporationers monopolsträvanden som mot
kostsamma kolonialpolitiska äventyr.
Giolitti ägnar en mycket utförlig framställning åt sitt förhållande
till den beryktade Banca-Romana-skandalen på 1890-talet, i vilken
hans motståndare sökte få honom komprometterad i vida högre grad
än en oförsiktig senatorsutnämning kunde göra berättigat. Crispis
abessinska politik underkastar han i sina memoarer en ingående kritik,
och till sitt omnämnande av utrikesminister Mancinis olyckliga
paradfras om att »Medelhavets nycklar ligga i Röda havet» anmärker han
torrt: »men där ha vi aldrig hittat dem.»
Det var år 1903, som Giolitti bildade sin »stora ministär» med
Tittoni, Tedesco, Luzzatti, Majorana och Orlando som sina främsta
medarbetare, med vilka han förgäves sökte associera en moderat
socialdemokrat (först Turati, sedan Bissolati). Detta sistnämnda
erbjudande innebar en antydan om stundande socialradikal
regeringspolitik, och socialisternas opposition mot den nya ministären fördes också
mestadels endast pro forma, förutom då Giolitti genom sitt energiska
•hävdande av arbetets frihet mot regeringen uppkallade en kortvarig
storstrejk 1904. Hälsoskäl förmådde Giolitti att avgå i januari 1905,
men redan i maj 1906 var han ånyo vid statsrodret och höll sig då
kvar den för en italiensk ministär ovanligt långa tiden av 3l/2 år.
Statsskuldens konvertering och närmandet till Ryssland genom
tsarbesöket 1907 i Racconigi kännetecknade denna ministär liksom
järnvägarnas förstatligande, en fångvårdsreform och införandet av
villkorlig dom den föregående. Efter ännu en kort mellantid av svaga och
färglösa ministärer kallades Giolitti i mars 1911 för fjärde gången till
konseljpresident. Han kvarstod då som sådan ånyo omkring 3 år
med den allmänna rösträttens grundlagsfästande, Tripoliskriget och
införandet av statsmonopol inom försäkringsväsendet såsom
ministärens främsta arbetsuppgifter.
Det kommande världskriget började nu kasta sin skugga framför
sig, och senare hälften av Giolittis Minnen är fylld av utrikespolitiska
hågkomster och reflexioner. Vad läsaren därvid i främsta rummet
fäster sig vid är Giolittis utförliga och säkerligen i huvudsak
pålitliga redogörelse för det diplomatiska manöverspel, som närmast
föregick och därpå hela tiden beledsagade Tripoliskriget. Till sina
grundorsaker var detta renodlat imperialistiska anfallskrig ett italienskt
motstycke till den österrikisk-ungerska införlivningen av Bosnien och
Herzegovina, men det var just från de misstrogna förbundsbröderna
vid Ballplatz i Wien som de största svårigheterna bereddes italienska
regeringen. Giolitti ger i sina memoarer många hittills okända
detaljupplysningar om detta intrigspel, som utgick från Wien, men
genast fick en ihärdig understödjare i tyske ambassadören i
Konstantinopel, Marschall von Bieberstein, vilken fruktade detta krigs menliga
återverkan dels på det allmänna läget på Balkanhalvön och dels på
tyskarnas mödosamt uppbyggda och under den turkiska
statsvärvningens omkastningar skickligt bevarade inflytande i Konstantinopel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
