Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 28. 7. 1923 - En italiensk statsmannaveteran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 DAGENS FRÅGOR
Ententemakterna voro välvilligare, vilket val i sin mån bidrog till
Italiens ställningstagande 1914 och 1915. Skildringen av de långt
utdragna italiensk-turkiska fredsunderhandlingarna i Lausanne
bestyrker till fullo Giolittis klagan över turkarnas förhalningspolitik och
bristen på stöd åt Italien från förbundsbröderna i Berlin och Wien.
När sedermera det kristna erövringsbolagets byte skulle uppdelas och
den nya staten Albanien organiseras, skärptes konflikten mellan
Rom och Wien i allra högsta grad, och Giolitti detaljerar nu
närmare de avslöjanden av dåtida österrikiska anfallsplaner mot Serbien,
vilka, då de först framkommo i en italiensk kammardebatt under
världskriget, väckte så stor uppmärksamhet och från Wien
framkallade så föga övertygande dementiförsök.
Om världskriget är Giolitti i memoarerna mycket kortfattad, och
särskilt saknar man varje mera ingående redogörelse för hans
ställningstagande våren 1915 yeckorna för Italiens inträde i kriget. Han
upplyser, att italienska regeringen med yttersta hemlighetsfullhet i
det allra längsta dolde — även för en så framskjuten politiker som
Giolitti — de åtaganden att inträda i kriget på ententesidan, sora den
redan ingått, samt att hans eget påyrkande av fortsatt neutralitet vann
stor anklang inom parlamentet ännu ett par veckor innan detta skred
till frågans formella avgörande. Krigsbeslutet ansåg sig den av
ideliga krigsdemonstrantupptåg besvärade Giolitti, då han började inse,
att motståndarne fått övertaget, ej behöva avvakta. Några få dagar
före beslutet reste han hem, enligt vad krigspressen försäkrade som
en politiskt död man med förrädaremärket på pannan, men »än en
gång skulle han komma igen». Det skedde 1920, när missnöjet med
segerns knapphet på frukter började framträda och ministären Nitti
kört fast både i sin in- och utrikespolitik. Giolitti avvecklade det
albanska protektoratsäventyret, gjorde upp frågan om Dalmatien och
Fiume med Jugoslavien och stack hål på bubblan D’Annunzio.
Däremot fortsatte han i stort sett Nittis svaghetspolitik mot de
övermodiga kommunisterna, t. o. in. när dessa bemäktigade sig fabrikerna
hösten 1920. Han försvarar i memoarerna denna »masterly inactivity»
med omöjligheten av att utan ett oberäkneligt inbördeskrig och
fabrikernas förstöring få bukt med bråkmakarna samt med fördelen av
att låta dem i praktiken lära sig inse sina utopiers ihålighet. De
anförda skälen sakna ej vikt, men i längden kunde svaghetspolitiken
dock ej fortgå utan att alldeles göra slut på statens auktoritet.
Giolittis parlamentariska demokrati föll två år efter hans egen
avgång på denna klenmodspolitik, inseglet på den av Giolitti, il vecchio
volpe, företrädda statskonstens begränsning, och statsrodret greps i
stället av il Duce, fascisthövdingen Benito Mussolini.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
