Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TALARE OCH TALEKONST
AV F. D. LANDSHÖVDINGEN GREVE HUGO HAMILTON
Man hör stundom sägas, att det i äldre tider talades bättre i
den svenska riksdagen än nu. I viss mån är detta nog
också riktigt. Icke så, att den tidens framstående talare skulle
varit överlägsna vår tids: Och ej heller så, att det icke även i
äldre tider fanns både dåliga och tråkiga talare och åtskilliga
longörer, under vilka man helst sökte sig ut i
»sammanbindningsbanan» till en cigarr och litet skvaller. Men i det hela var det
större fart i diskussionen. Människorna voro ursprungligare och
satte därigenom en starkare personlig prägel på sina anföranden.
De uttryckte sig också skarpare och kortare.
Bläddrar man igenom gamla riksdagsprotokoll, skall man ej
kunna undgå att frapperas härav. I avseende å mångordigheten
fanns det ju ett och annat undantag, t. ex. gubben Klinckowström,
men hans timslånga anföranden, vilka nu nästan vid varje
viktigare plenum överträffas av en eller annan talare, väckte då
sådan ovilja, att även hans trognaste partikamrater lämnade
salen. Bennich stack under ett av hans långa tulltal till honom
en lapp, på vilken det stod: »Erst in der Beschränkung zeigt sich
der Meister». Nu tala nästan alla i oändlighet.
När jag i någon större fråga på morgonen får fem eller sex
talare anmälda, då vet jag, att jag har förmiddagen besatt, och
då låter jag utfärda anslag till aftonplenum. Disraeli lar en gång
ha yttrat, att det vore strunt till statsman, som icke kunde säga
vad han ville på tjugu minuter. Men det är mycket få av våra
»statsmän», som förmå att hålla sig inom det tidsmåttet. »Du
blir väl inte för lång», brukar jag säga, när diskussionen släpat
sig fram timme efter timme; »fem minuter, bara fem minuter»,
svarar vederbörande och talar sedan i trekvarts timme. Man talade
också mer förr än nu. Nu läser man alltför ofta upp skrivna tal.
Dessa på förhand skrivna anföranden äro icke blott oftast mycket
ledsamma, de bidraga även väsentligt till att förlänga
diskussionen. För det första är det nämligen nästan alldeles ogörligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
