Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 HUGO HAMILTON
få en man, som kommer upp i kammaren med ett skrivet tal
på fickan, att låta bli att hålla det. Ärendet må vara än så
brådskande, tiden än så framskriden och alla argument än så
genom-tröskade, opuset måste fram. Och vidare är det nästan alltid det
egendomliga med dessa skrivande talare, att de aldrig kunna lära
sig, att frågans förhistoria är genom handlingarna i målet för
kammaren känd. De skola alltid fullfölja den från begynnelsen.
Det går väl an, när en kommer med en historik, ehuru det är
ytterst få, som kunna göra en dylik framställning, så att den
väcker något intresse. Men när nästa talare och nästa och nästa
komma med samma långa historia såsom inledning till det lilla
han egentligen har att säga, då blir det inte roligt. Ty många
äro ej de, som göra ens ett försök att utesluta det, som redan
blivit sagt. De ha ej sällan alltför mycket besvär med att stava
igenom sina koncept för att tänka på sådant. Och för resten —
»vad jag haver skrivit, det haver jag skrivit».
I allmänhet var det, som sagt, i äldre tider större fart i
förhandlingarna. Och detta tog sig uttryck icke blott i anförandenas
formulering och innehåll. — »Här avbröts talaren av bravorop»,
»efter detta anförande hördes starka bifallsrop» äro i de gamla
protokollen ofta förekommande anmärkningar. Numera
antecknas ej dylikt, men det skulle också ej ofta finnas något att
anteckna, ty bravoropen äro mycket sällsynta. De förekomma
egentligen endast som ett svagt obligataccompagnement, då
partiledarna hållit något stort tal. Och yttrades förr något, som man
ogillade, eller blev talaren alltför långtrådig, slog man med
pulpet-klaffarna och skrek »proposition». Nå, rop på proposition
förekommer ju ännu någon gång, särskilt vid sena nattplena i Andra
Kammaren. Man »sjunger» såsom man numera kallar det. Men
dessa klagolåtar äro icke så mycket riktade mot någon särskild
talare som icke fastmer förtvivlans nödrop över det långa
vakandet.
I tidningarna beivras ofta det myckna talandet i kamrarna.
Man tror sig däruti ha funnit den förnämsta orsaken till de långa
riksdagssessionerna. Men detta är nog ett misstag. Det kan
visserligen någon gång inträffa, att det pratas så mycket, att
talmannen måste anordna ett »straffplenum», varigenom en
arbetsdag för utskotten går förlorad. Men sådant är ju mycket
sällsynt. Det myckna pratandet inverkar avsevärt på plenas längd
men ej på riksdagssessionernas. Att pratandet är onödigt, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
