Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Det politiska vägskälet 1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 DAGENS FRÅGOR
ganska överraskande temporär lösning. Författaren har tagit sin
uppgift författningsteoretiskt, och därom liksom om sättet att lösa den
är intet annat än gott att säga. Men ovillkorligen glider tanken från
hans grundliga undersökningar och de intressanta upplysningar, han
samlat, över till spörsmålet, vad den kortvariga första
Staaffministären betytt inom vår svenska politik.
Det hette då och heter ofta än, att denna ministär var vår första
parlamentariska. För statsteorien kan det vara av vikt att på unset
och kornet pröva huru den förhöll sig till de berömda
standardtyperna av »konstitutionalism», »parlamentarism», »kongressionalism»
eller »ren demokratin Ser man åter på den historiska utvecklingen
av vårt politiska liv, får man icke glömma, att samma epitet
brukats åtskilliga gånger tidigare: så om den moderat-liberala ministär,
som inträdde 1840, så särskilt om Arvid Posses ministär 1880.
Numreringen är av mindre vikt än det ofrånkomliga faktum, att dessa
liksom åtskilliga andra — den Sparreska 1848 och den Boströmska
— inneburit att man tagit allt större hänsyn till Riksdagen så- väl
vid personval som vid befattningen med styrelseärendena. Därför
var den första Staaffministären ingalunda någon så uppseendeväckande
företeelse. Vad som skilde denna från äldre föregångare var
egentligen, att den i utpräglad grad bildades med tanke på en enda
dagsfråga, rösträttsfrågan, Den försummade visserligen icke andra
spörsmål av vikt, men rösträttsreformen var dess centrala uppgift,
åtminstone enligt statsministerns egen uppfattning, och på dess lösning
satte han in allt sitt patos, all sin agitatoriska kraft. Denna
koncentration kring en centralfråga var naturligtvis en styrka på samma
gång som en nyhet. En annan nyhet var, att statsministern
betraktade just den frågan ur partimannens synpunkt och fann sig kallad
att realisera ett bestämt partiprogram. I viss grad gav även detta
ett tillskott av styrka, om till verkligt gagn är ett annat spörsmål.
Onekligen hade tiden arbetat Staaff i händerna. Efter
försvarsreformen 1901 och de då givna löftena var rösträttsfrågans snara
lösning vorden ett oeftergivligt krav, som det låg många ärliga
högermän allvarligt på hjärtat att utan onödigt dröjsmål uppfylla. Den
stämningsstorm, som oundvikligt följde unionsupplösningen, pressade
frågan i själva verket mera framåt än vänstersegern vid höstvalen
samma år. Det kunde vara kortsynt och dimmigt, men det var icke
något oärligt tal, när det denna tid ordades om nationell samling
och orn nödvändigheten att för den bringa offer även på bekostnad
av högerprogrammet om »rösträtt med garantier». Med psykologisk
blick för människor och ett ej blott fast utan också mjukt grepp i
realiteterna hade det icke för Staaff varit utanför möjlighetens gräns
att besegra det motstånd, som låg i förstakammarhögerns mycket
svala kärlek till proportionalismen, vare sig enkel eller dubbel
sådan. Men hos Staaff talade då den av valframgången stärkte
partimannen högre än statsministern, han föredrog att taga tjuren vid
hornen framför att med lampor förvandla motspänstighet till
foglighet. Så kom han från början i en konfliktställning till Första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
