Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Det politiska vägskälet 1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 71
kammaren, vilken tämligen hänsynslöst utnyttjades av högerpressen,
tills den rent tekniska frågan om majoritetsval eller proportionella
val växte till en avgörande maktfråga, vari även konungamakten
personligen engagerades. När Staaff i maj 1906 gick, skedde det
med ett inre löfte att återkomma i spetsen för ett så starkt parti,
att motstånd bleve omöjligt; det var då han band sig vid den
kvasi-andrakammarparlamentarism, som skulle föra honom på villospår
redan vid bildandet av hans andra ministär, och som ständigt blev
denna ett lik i lasten.
För oss, som upplevat icke blott rösträttsreformen 1909 utan också
den brådstörtade författningsomvälvningen 1918—20, ställer sig
lätteligen frågan, om vinsten av högermotståndet mot Staaffs första
ministär var värd priset. Ty att mycket av den tillskärpta bitterhet,
som utmärkte åren 1907—14, ytterst inleddes genom Staaffs
opposition mot ministären Lindman, lär ej kunna förnekas. Om den
proportionella valmetoden åter torde icke rättvisligen få sägas mera, än
att den har både fel och förtjänster liksom varje valmetod — att
den ensam eller ens företrädesvis skulle vara skuld tilbvalledan» är
i varje fall en överdrift. Emellertid är det icke lönt att väga
möjligheter, vilka aldrig inträffade. Den hetsiga partikamp, som Staaff
före andra inaugurerade, kunde mycket väl kommit ändå, under
andra former och med andra förgrundsfigurer. Summan är dock,
att lagtima riksdagen 1906 betydde några avgörande ögonblick för
svensk politik. Att dessa mynnade ut i växande söndring i stället
för den efterlysta nationella samlingen, var till någon del Staaffs fel
men ingalunda hans allena. Inför minnet av vad då skedde har
varje parti anledning att gå till rätta med sig självt.
Under det omedelbara intrycket av den pinsamma episod i Första
kammaren, som kallats »hånskrattet», efter Staaffs svar den 26 april
på Christian Lundebergs interpellation om den försvarsfientliga
propagandan, skrev Gustaf Stridsberg i Svenska Dagbladet en
uppmärksammad artikel med den något patetiska rubriken Vse ridentibus
(senare publicerad i Frihetsmännen vid makten.) När man nu
efter 20 år läser den samt kanske frånskiljer en och annan
indignerad överdrift, måste man konstatera den träffsäkra kritik, varmed
ansvaret där utskiftades mellan de stridande. Förstakammarhögern
satt fast i sin traditionella snäva syn på allt nyhetsmaken. Staaff
drogs med blytyngden av det egna partiets ej mindre traditionella
likgiltighet för nationella värden. Om det också för statsministern
under maktens ansvar gått upp, att denna negativism var ohållbar,
hade han därvidlag icke sitt eget parti med sig, och Första
kammaren trodde mera på dettas gärningar än på ledarens ändrade
signaler. Huru mycket fog än högern kunde ha för sin misstro, stötte
den här hårt tillbaka den hand, som var öppnad för samarbete.
Och på denna avvisandets väg fortsatte partiet, ej mindre självsäkert
i sin maktkänsla än Staaff och hans liberaler.
Ivar Ömans avhandling meddelar nu åtskilligt om spelet bakom
kulisserna, särskilt om förhållandet mellan Staaff och hans mera höger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
