Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Kikero eller Cicero?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 DAGENS FRÅGOR
vartill tjänar den? Det är dock blott ganska grovt och allmänt tilltagna
rekonstruktioner, man kommer till med de »klassiska uttalen». Natur-
ligtvis — vi upprepa det — måste envar, som vetenskapligt sysslar med
latinskt språk, kunna lämpa sitt uttal efter den lästa författarens krav.
Men den svenska skolan i detta nu är – vi understryka det — verk-
ligen ej platsen för uttalsrekonstruktioner framförda till något som
helst högre vetenskapligt eller konstnärligt värde, icke ens platsen,
där tid kan upptagas för att tillämpa de grövre uttalstyper som ovan
antyddes. Tiden måste användas för rent elementära ting, för att
nödtorftigt begripa, för accentueringens enklaste krav, för stavelsernas
kvantitet. Redan för detta är skolans tid absolut otillräcklig. Fyra
år latin, två år grekiska, det är väl i regel det allra mesta som före-
kommer. Det må till jämförelse påpekas, att den nya skolordning,
som nu trätt i kraft i Frankrike, har denna samma tid som mini-
mum. Utan fyra års latinstudier, två års grekstudier kan ingen i
Frankrike bli student. Det ingår i deras reallinje, skulle vi säga.
Alla övriga linjer ha längre klassiska studier. Professor E. Staaff
har nyligen givit en översikt av dessa förhållanden i Upsala Nya
Tidning, och han påpekar därvid att opposition genast rests mot denna
»reallinje». Och ett skäl, som därvid främst synes ha gjorts gällande,
mot det klassiska inslaget däri, är att den anslagna tiden — den franska
skolans minimum, vår skolas maximum — anses otillräcklig. Med den
kan intet av värde vinnas; därför kan den falla bort. Erfarenheten
från svenska universitet är visserligen en annan — det har t. ex.
upprepade gånger visat sig att skolkunskaperna, hur otillräckliga de
än äro, dock ge en vida bättre grund än en koncentrerad komplette-
ringskurs efter studentexamen. Men så mycket kunna emellertid de
franska förhållandena i detta sammanhang tjäna till att framhäva,
att det ej i vår skola finnes tid till övers för något annat än det
mest väsentliga. Därför måste tanken på flera uttal avvisas. Vi
måste för skolan ha ett latinuttal. Detta är närmast en rent prak-
tisk fråga. Därvid må fasthållas, att full och säker behärskning av
s-uttalet i varje fall kräves för kultiverat tal, liksom för läsning av
Medeltidens och Nyare tidens latin. Och — å andra sidan — k-ut-
talet i skolan kan, som sagt och som också bibliotekarien Nelson
framhävt — omöjligt framlöras till en rekonstruktion av verkligt
språkhistoriskt eller konstnärligt värde. I stort sett är emellertid,
som allmänt erkänt, det svenska uttalet både med hänsyn till
konsonanter och vokaler ganska tillfredsställande (i motsats mot t. ex.
det engelska); det går i samma riktning som det italienska och be-
varar den kulturgemenskap, som bottnar i medeltidsklerkernas studier
vid Parisuniversitet, en sak som ännu i dag ej är praktiskt oviktig.
Till slut ger — som lektor Samuelsson framhöll — k-uttalet därtill
ej mer än att det inskärper det enkla faktum, att man under antiken
uttalade c som k. Fasthåll detta, fasthåll att uttalet och språket
utvecklats, men ägna den knappa tid, som bjudes i skolan, åt voka-
lernas längd, accenten och det i alla fall för alla bildade erforderliga
s-uttalet! Vad är riskerat? De klassiska författarnes uttals-öde (om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
