Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Kikero eller Cicero? - De sista örnarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 79
vi få uttrycka det så) blir detsamma som Shakespeares, Moliéres.
De läsas med ett senare men organiskt utvecklat, ej konstruerat uttal.
Det är allt. Ingen lockas däremot till den sorts lärdomsbarbarismer
som består i bruket av forntida uttal på sentida språk. Den ovissa
vacklan mellan k- och s-uttal i dagligt tal undvikes. Svårigheterna
föras ej vidare till grekiskt område, där de möta i förvärrad,
försvårad gestalt tack vare en än hastigare, mer växlande utveckling.
Det är praktiska synpunkter, som slutligen alla innerst sammanhänga
därmed, att latinet i s-uttalet har den levande form, som det organiskt
fick i senantiken och som sedan levt genom läsningen av antika
författare, genom de romanska språken, genom låneorden, genom kyrkans
och vetenskapens latin. Därför synes det oss ej blott praktiskt utan
ur innehållssynpunkt riktigare att framför ett konstruerat klassiskt
normaluttal i skolan och för allmänbildningen behålla det uttal, som
burit det latinska arvet i hela dess vidd, som utan sken av lärt
vik-tighetsmakeri kan brukas för allt litterärt latin, det äldsta som det
yngsta. Cicero ej Kikero, Caesar ej Kaisar eller Kesar och Sophokles
(Sofokles) ej Sopokles, Pheidias (Phidias) ej Pedias. Därmed
tillgodoses praktiska enhetlighetskrav lika väl som krav, resta av allt vanligt
kultiverat språk; därmed bringas ock till uttryck latinets verkliga
ställning i vår odlingshistoria.
Bengt Berg upprepar sig — så som alla stora agitatorer
göra. Ar efter år tecknar han i ord och bild tavlor, som
outplånligt måste rista sig in i vars och ens minne, tavlor, som
obarmhärtigt röja, hur tanklöst och rått, hur meningslöst dumt vi öda ut
våra rikedomar, utan det minsta gagn eller den ringaste glädje för
någon. Vi ha fått land tillräckligt att rymma ett gott stycke av
Guds fria natur, utan att vi därför behöva avstå något av vår
nödtorft. De som delat detta land med våra fäder sedan uräldsta tider
kunna gott reda sig med utkanter, som ge försvinnande litet till vår
bärgning. Vad de begära är endast litet gräs och bär, som ingen
skördar, några fattiga fiskar, fåglar och harar, som ingenting betyda
för oss, ett par träd, som gärna kunna få växa mot himlen utan
forstliga skrupler, några korn kanske, som falla ur våra sädeskärvar
— och till sist en smula av den rö, som vi icke unna varken oss
själva eller landskapet.
I år har Bengt Berg ägnat sin bok åt De sista örnarna (Sthlm,
P. A. Norstedt & Söner, 1923, 176 s. kr. 8). Vi lära här känna
örnen i det landskap, som storstaden håller på att skapa kring sig,
den ensamme hanen, vars hona skjutits vid boet för många år sedan
men som ändock år efter år släpar byte till det tomma redet till
ungar, som aldrig mer skola finnas där. Han hör till en förgången
tid, han, liksom den gamle fiskargubben, i vars landskapsbild den
stora fågeln, som svävar över fjärdarna, smält in och som berättar
sagor orn honom för barnen, tills ett tanklöst lossat skott ur det
modärna kulgeväret en kväll händelsevis gör slut på det kungliga
livet. »Ingen saknar. Ingen harmas. Blott fiskarens linhåriga barn,
De sista
örnarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
