Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Sengustavianerna och Ryssland. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 127
han tillika skänkt oss ganska upplysande vardagsinteriörer ur en
lantädlings liv under Karl XIII.
Det är onekligen några mycket intressanta gustavianska gestalter,
som de anförda skrifterna presentera. Minst märklig i världens
ögon var väl Hugo David Hamilton. Född 1789 som yngste son till
Gustav Illis bittre vedersakare Adolf Ludvig Hamilton får han på sin
höjd räknas som en av de yngsta sengustavianerna. Hans uppväxt
och verksamhet som oavhängig lantjunkare och stor godsägare ställde
honom fjärran från de hovkretsar, vilka framför andra påverkats av
tjusarkonungens person, och åskådningsarvet från fadern torde väl
ytternfera ha fjärmat honom. Likväl hör även den typen till
tidsbilden. Hamilton var en förträfflig representant för den jordadel,
vilken under ståndstiden utgjorde ridderskapets starka ryggrad, sällan
synlig på den politiska skådebanan, men betydelsefull som reserv,
vilken fostrade de blivande ämbetsmännen och förgrundspersonerna,
och vilken själv ibland vid kritiska tillfällen inskred till värn för
ståndets intressen. Bilderna av hans -liv och verksamhet nere på
Kinnekulle hava intet uppseendeväckande att mala, likväl undgår
ingen att fyllas med verklig respekt för den starkt utvecklade
individualiteten, och man säger sig ovillkorligen, att vilka brister än tiden
hade, gav den dock en gynnsam jordmån för personlighetens växt —
ett drag som vi väl måste avundas i vårt slätstrukna tidevarv.
Av de övriga här nämnda är det icke utan, att Otto Henrik
Nordenskjöld har drag som erinra om Hamilton. Även han utgick från ett
jordbrukarehem och hade där under tidig praktisk verksamhet av
mångskiftande slag förvärvat både starkt självständigt lynne och
förutsättningarna för en ganska allsidig duglighet i förvaltningstjänsten.
Klart huvud, fast vilja och sällsynta kunskaper inom sjöyrket,
grundlagda under mångårig kofferdifart och utländsk krigstjänst, gjorde
honom till svenska flottans dugligaste yngre kraft, och det var ett
sällsynt lyckligt val, när vid ryska krigets utbrott den 41-årige
överstelöjtnanten placerades som överbefälhavaren hertig Karls flaggkapten
och därmed som örlogsflottans faktiske chef. • De avgörande
tjänster han i denna sin egenskap gjorde vapnet och fosterlandet
förskaffade honom väl åtskilliga utmärkelser och slutligen (1790)
vice-amiralsutnämning; men denna var blott titulär, av diverse
anledningar skulle åtskilliga kamrater gå före honom, och efter de
indragningar inom vapnet, som snart företogos, fann han vägen till
självständig verksamhet tämligen stängd. Att buga sig fram var icke hans
sak, så tog han resolut sitt parti att, medan kraften räckte, bryta en
ny bana, slog sig ned på sitt Fårebo i N. Kalmar län och blev där
under sina sista år (han dog 1832) lika mycket en
mönsterjordbrukare, som han förut varit mönstret av en sjöman.
Vid sidan av Hamilton och Nordenskjöld med deras något kärva
manlighet skulle man kanske vänta sig en ytterst avslipad
hovmanna-typ hos de tre diplomaterna Stedingk och bröderna Löwenhielm —
jag nämner båda, ty grevarna Gösta och Karl Axel Löwenhielm låta
sig knappast skiljas åt. Det är sant, att dessa herrars ungdomsut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
