Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Sengustavianerna och Ryssland. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 129
de mest kvar som ovanligt frispråkiga herrar, vilka gärna beredde
borgerlighetens nerver en liten chock, Gösta ville som minister i
Paris ovillkorligen duellera med en fransk politiker, som tillåtit sig
räkna Sverige bland de numera oväsentliga makterna. Karl, som på
gamla dagar var ståthållare på Drottningholm, skandaliserade den
sedestränga och sparsamma drottning Josephine, när hon klagade över
det trånga utrymmet på slottet och undrade, hur Gustav Illis stora
hovstat kunde där få plats: »Åh, Ers Majestät, i högstsalig kung
Gustavs tid bodde ofta en kavaljer hos en hovfröken och klagade
aldrig över det logementet». Ej som om den gamle greven varit
någon lättfärdighetens förkunnare, tvärtom var han allvarligt religiös
med djup förankring i mystiken (ett tydligt fädernearv), men den
regelrätta korrektheten rådde aldrig över det muntra
rokokohumöret.
Med de skiftande lynnesdrag, de nu hastigt presenterade herrarna
förete, giva de var på sin plats belysning åt svenskt liv under
skedet närmast efter Gustav III. Men flertalet av dem hava för oss ett
speciellt intresse genom deras insatser vid den svenska politikens
kärnfråga denna tid, vårt förhållande till Ryssland.
Frågan är väl, om det icke var en dålig tjänst, som Karl XIV Johan
gjorde sin adoptivfader, när han reste den av E. G. Göthe
modellerade statyn i Kungsträdgården. Svenskarne äro i allmänhet rätt
toleranta och kanske särskilt mot medelmåttan, men det förargar
dem, när något dubiösa förtjänster alltför enträget predikas dem i
öronen. Just därför att den nya dynastiens grundare gjorde det till
undersåtlig plikt att prisa Karl XIII, blev litet var frondör, och detta
hjälptes ej upp genom Svenska Akademiens beredvillighet att sätta
hans besjungande till tävlingsuppgift. »Det var ju också ett rysligt
ämne som Akademien utsatt för de stackars Poeterna. Den som ej
misslyckades däri, erit mihi magnus Apollo» skrev Tegnér till Hagberg.
Akademien gjorde också åren 1821—22 med detta tävlingsämne en
ytterst mager skörd, och till sist fick gamle Leopold betäcka
återtåget med ett rimmeri, om vars innehåll samtiden helst synes ha
iakttagit en skonsam tystnad. Det kunde icke förnekas, att »med få
undantag är ännu allt snille, all duglighet i landet en Gustavian.»
(Tegnér till Aminoff), och då föll det sig svårt att på befallning
stränga lyrorna för en konung, vilken gärna uppfattades som Gustav
Illis antipod. I stort sett torde ungefär den meningen hållit sig in
i vår tid.
Den officiella panegyriken upphöjde Karl XIII som sjöhjälten
under kriget mot Ryssland samt som fäderneslandets räddare vid två
kritiska tillfällen — efter Gustav Illis mord och åren närmast efter
Gustav IV Adolfs störtande. I fråga om hans regentgärning, ifall den
poetiska frasen utbytes mot denna mera adekvata term, veta alla, att
den bestämdes av starkare naturer, ena gången av Reuterholm, andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
