Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Sengustavianerna och Ryssland. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 131
något egendomligt, att han bägge gångerna ställdes inför nästan samma
vägval, valet mellan fransk eller rysk vänskap. Frankrike och
Ryssland voro alltsedan Karl XII:s död de motsatta poler, mellan vilka
den svenska politiken pendlade. Gustav III höll naturligtvis främst
på den franska förbindelsen, men hans realistiska blick sade honom,
att denna ingalunda uteslöt goda relationer med Ryssland, och i själva
verket fylldes en stor del av hans regeringstid genom konsekventa
ansträngningar att komma på god fot med Katarina II. Vad som
icke lyckades med vänskapliga närmanden, kom till sist som en frukt
av den krigiska kraftmätningen. Denna hade trots allt hos
Peter-burgregeringen injagat en verklig respekt för Sveriges resurser: när
underhandlaren från Värälä Igelström några år senare misslyckades
i Polen och avundsmän hackade på den stackars generalen, försvå
råde Katarina honom med, att »han har i alla fall skaffat mig
freden med Sverige». Tillika hade Gustav genom räfsten
medAnjala-männen och författningsändringen 1789 satt sig så säker i sadeln, att
han icke längre behövde frukta någon inhemsk opposition. Som en
jämlike mötte han därför Katarina i Drottningholmsfördraget (1791),
han sökte nu hos henne det yttre stöd, han förlorat i det av
revolutionen skakade Frankrike, men hans vakna intelligens genomskådade
tillräckligt diplomatiens vanskligheter för att icke bygga för mycket på
Ryssland utan höll sig samtidigt också andra kombinationer öppna.
Man kunde säga, att här var 1812 års politik in nuce men med den
väsentliga skillnaden, att Gustav hade flera pilar i sitt koger och
sålunda icke band sig vid en enda möjlighet, huru högt han än måste
skatta vikten av ett fast ordnat och vänskapligt förhållande till den
östra grannen. Mitt i detta spel, för vilket han onekligen ägde
sällsynta förutsättningar, föll han för mördareskottet.
Efter allt att döma fanns det hos riksförmyndaren hertig Karl
ingen principiell betänklighet mot att fullfölja Gustav Illis
utrikespolitik, men han saknade det nödiga måttet av fantasi, kallt blod
och smidighet, för att nu ej tala om fast vilja. När han gav
inrikesledningen åt Reuterholm, var denne fullt medveten om sin avsikt att
göra ett systemskifte — ordet här fattat i dess moderna bemärkelse
och närmast för de inre förhållandena, ej som man då gjorde gällande
främst för utrikespolitiken. Då denna ändring särskilt visade sig i en
välvillig hållning till de franska revolutionärerna, följde ett avkylande
av vänskapen med Ryssland. Det hetsiga språk, som gustavianernas
opposition mot Reuterholm förde, gav snart ånyo de från
Frihetstiden kända förutsättningarna för en intrigant rysk inblandningspoli^
tik; Armfelts lättsinniga konspiration erbjöd den till skänks, varvid det
märkligaste kanske är, att möjligheterna så litet utnyttjades på den
andra sidan. Genom denna växande motsats till Ryssland ej mindre
än i följd av sina allmänna sympatier för revolutionsidéerna
pendlade Reuterholm alltmera över åt Frankrike, försiktigtvis dock icke
så långt, att icke en återgång alltid stod öppen. När så å ena sidan
den franska republiken syntes bjuda alltför litet av stabilitet, å den
andra Katarinas hållning började bli verkligt allvarsam, beslöt Reuter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
