Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Sengustavianerna och Ryssland. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 LITTERATUR
holm raskt att orientera sig för ett varaktigt gott förhållande
österut. Följden blev den mycket uppmärksammade
giftermålsunderhandlingen för Gustav Adolf.
Denna tilldragelse har nog mest behandlats som en underlig
episod, en tragi-komedi, där huvudmomenten i rask följd avlösa
varandra: först svenska regeringens plötsliga undfallenhet mot Ryssland,
starkt stridande mot dess tidigare hållning; så det tilltänkta parets
fullt uppriktiga förälskelse samt kejsarinnans knappt mindre
personliga belåtenhet med den unge svenske kungen; därpå ryssarnes
försök att överraska med fordringarna om den blivande brudens fria
religionsövning, konungens karaktärsfasta motstånd och den
katastrofala slutakten, då fästmannen uteblev från förlovningsbanketten. Så
roande det kan vara att med ledning av drottning Charlottes
dagbok följa dessa ömsom idylliska, ömsom starkt dramatiska scener,
där för resten inte heller uppfriskande komiska inslag saknas, får
detta lämnas åsido bredvid den viktigare frågan, vad
familjeförbindelsens fullföljd kunde ha betytt. Men denna drager med sig det
vidsträcktare spörsmålet om Sveriges och Rysslands inbördes
förhållande överhuvud.
Att, som ett svar egentligen skulle kräva, genomdiskutera Sveriges
politiska situation vid olika tillfällen är här omöjligt. Om någon
ovillkorlig och naturlig motsats bör man dock knappast tala. Den
verkliga faran för Sverige låg i det främlingsvälde inom Ryssland,
som mycket mot rikets egna intressen tog dess resurser i anspråk
för utrikespolitiska äventyr till grannarnas förtryckande. Vare sig
det var utländsk diplomati, som därvid verkade — i den delen har
Danmark ett betydande skuldkonto — eller främmande lyckojägare i
rysk statstjänst sökte ära, makt och rikedom genom en mot
västerlandet riktad politik, blev följden alltid, att de svagare grannstaterna
fingo sitta emellan, utan att det ryska riket därav skördade några
egentliga fördelar. Den äregirigaste, mest intriganta och följaktligen
utåt farligaste av dessa främlingar i Ryssland var Katarina II själv,
därför har aldrig vårt förhållande österut varit ömtåligare än under
hennes tid, allra helst som 1743 års gräns hade alla provisoriets
olägenheter. När det trots allt lyckades Gustav III att neutralisera
hennes avsikter och till sist efter kriget ställa förbindelserna på en
solidare bas, talar detta starkt för möjligheten av ett konstant
drägligt förhållande mellan grannarna. Dock krävdes som
förutsättningar, att vår inre politik icke genom partisöndring inbjöd till ränker
och inblandning, samt att vår krigsberedskap var tillräckligt effektiv
att ingiva aktning. För ett konsoliderat, väl väpnat och i
utrikespolitiken med klok omtanke dirigerat Sverige var bestående vänskap
med Ryssland icke blott möjlig utan rent av önskvärd. Ty den
behövde på intet vis få beroendets karaktär.
Under dessa omständigheter var förbindelsen emellan dynastierna
en verklig fördel, därest den icke drog med sig nya band, som gjorde
Sverige avhängigt av Petersburgregeringens politik eller ånyo
uppmuntrade ryska intriger. Det är åtminstone icke uteslutet, att under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
