Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 4. 3. 1924 - Samhällsfarliga strejker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 DAGENS FRÅGOR
förlorat lusten att fortsätta på den törnbeströdda vägen. Först vid
1921 års riksdag, efter socialdemokratiens valnederlag föregående
höst, väcktes motioner från såväl högern, bondeförbundet som även
liberaler med yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t i och för
utredning om lagstiftning om allmänfarliga strejker. En sådan
skrivelse beslöts också, trots socialdemokraternas häftiga motstånd, och
uppdraget anförtroddes av dåvarande ministären Sydow-El mquist åt
rådman Allan Cederborg. Denna utredning f<pll emellertid i
december 1922 som ett bland de många offren för den stora
kommittéslakten. För medlemmarna av den Brantingska ministären har
härvid säkerligen det nyttiga i hög grad förenat sig med det nöjsamma.
Detta torde emellertid undgått det borgerliga skattebetalande jubel
kring hr Thorssons bragd, som trodde,,-att en viktig fråga avförts
från dagordningen blott därigenom att ett större eller mindre antal
»sakkunniga» fingo upphöra att »utreda» den.
Under dessa politiska meningsbrytningar hade emellertid
kommunalarbetarna börjat från grunden bygga upp sina 1908—1909 raserade
organisationer. Det första steget härtill togs 1910 genom bildandet
av ett eget fackförbund, Svenska kommunalarbetarförbundet; förut
hade vederbörande arbetargrupper tillhört antingen Grov- och
fabriksarbetarförbundet eller Spårvägsmannaförbundel. Efter ihärdigt arbete
och sedan följderna av 1909 års rösträttsreform börjat visa sig genom
tillkomsten av starka socialdemokratiska minoriteter i städernas
kommunala nämnder och styrelser, begynte det nya fackförbundet att
vinna gehör för sina krav på kollektivavtalets återupprättande. I en
del ärbetarstyrda landsortsstäder fick man saken också igenom. De
kommunala arbetscheferna i Stockholm hade emellertid sedan
storstrejken försökt genomföra ett stamanställningssystem, d. v. s.
uppföra eliten av kommunalarbetarna på ordinarie stat som
befattningshavare och låta resten förbliva tillfälligt anställd. Detta förslag
föll i stadsfullmäktige; en därefter för ändamålet tillsatt kommitté
ansåg sig i sitt betänkande kunna konstatera, att »kollektivavtalet
icke erbjöd sämre skydd än andra avtalsformer mot
arbetsinställelser». I förening med Göteborg och Malmö uppgav då Stockholm
sitt motstånd mot kollektivavtalet, och de tre storstäderna avslöto
på sommaren 1919 ett gemensamt sådant avtal med
kommunalarbetarna, dock under förutsättning av obligatorisk skiljedom för
såväl intresse- som rättstvister, varom regler stipulerades i en
särskild förhandlingsordning. Härmed var isen bruten, och 1920 hade
de allra flesta städer i Sverige, som sysselsatte ett större antal
kommunalarbetare, fått sina mellanhavanden med dessa ordnade genom
kollektivavtal. Samma år bildade städerna på initiativ av Svenska
stadsförbundet en sammanslutning, benämnd Svenska städernas
förhandlingsorganisation, med uppgift att tillvarataga deras gemensamma
intressen gentemot kommunalarbetarna. Med fackförbundet
överens-koms om lika »allmänna bestämmelser» i kommunala kollektivavtal
samt om »förhandlingsregler» för lösning av uppkommande tvister,
varvid dock arbetarparten vägrade att gå med på obligatorisk skiljedom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
