Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kants historiefilosofi. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 ALF AHLBERG
nu åter filosofien undan fenomenvärldens formlöshet sin tillflykt
till en metafysisk verklighets fasta former. Tidslivet mister i
den klassiska rationalismens stora system allt värde. För Spinoza
drunknar och dör det individuella i substansen som vågen i världs
havet. I hans substans sker intet; det är en död värld med
dödens skönhet och majestät över sig.
Leibniz åter inför rörelse, liv i det varande. Han skapar
betingelser — väl icke för en historiefilosofi men för en
historie-metafysik, som får ett oerhört inflytande på
upplysningstidens tankeliv. Hans konception av universum som en enhet i
mångfald av strävande kraftcentra (monader) ligger till grund
för Shaftesburys allbesjälade natur, för den unge Schillers
naturbegrepp sådant det utvecklas i hans Theosophie des Julius och
framför allt för Goethes »Gott-Natur», en syntes mellan Spinoza
och Leibniz. Om den medeltida historiefilosofien dragit in
naturen i historiens sfär, så drages historien här in i naturens.
Tydligast framträder detta i Herders Ideen zur Philosophie der
Geschichte; och den kontrovers, som denna framkallar med
Kant, är därför idéhistoriskt sett av ett utomordentligt intresse.
Det är dogmatisk historiemetafysik i dess mest storslagna form,
som här möter kritisk historiefilosofi i dess första ansatser.
Den bild av universum, med vilken Herders Ideen begynner,
påminner icke så litet om den, som Kant i sin ungdom drar upp
i Allgemeine Naturgeschichte des Himmels. Ur naturen, som ett
system av mot allt högre fullkomlighet strävande krafter,
utvecklas historien kontinuerligt. Historien blir själv ett stycke
natur liksom naturen blir ett stycke historia. Herders
genomgående grundtanke är, att den gudomliga princip, som
verkar i allt, under växlande betingelser uppenbarar sig på det i
den uppåtstigande serien mest fullkomliga sätt. Det är samma
tanke, som återfinnes t. ex. hos Thorild i Passionerna: »Varje
varelse har sin krets av godhet och skönhet.» Liksom för Leibniz
varje monad är en spegel av universum, så är för Herder varje
väsen i sitt slag en mikrokosmos. Människan intar i denna
varelsernas uppåtstigande serie en mellanställning. Jordelivet
uppnår i henne sin högsta fulländning; därovan begynner de högre
andarnas riken. Där är människan bestämd att ingå i högre
livsformer. Den kontinuitets- och analogitanke, som bär upp
Herders hela konstruktion, för honom även till tron på
människosjälens odödlighet. Kontinuiteten fordrar, att själen utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
