Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kants historiefilosofi. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANTS HISTORIEFILOSOFI 181
las till högre fullkomlighet, och denna tro stödes av analogier ur
naturens värld.
Den recension, som Kant (1785) publicerar av Herders verk,
kan sägas rikta en värjstöt mot själva dess hjärta. Herder
uppfattade den — trots dess erkännsamma och sakliga ton — som
ett förkrossande slag, och den ledde till fullständig brytning
mellan dem. För att rätt förstå själva kärnpunkten i Kants angrepp
måste man se det mot bakgrunden av hans kritiska tankegång.
Kant hade några år före Herders Ideen i sin Kritik der reinen
Vernunft kritiskt fixerat naturbegreppet. Naturen hade han
bestämt såsom »företeelsernas sammanhang efter nödvändiga
regler, d. v. s. efter lagar». »Det är», fortsätter han, »alltså vissa
lagar och närmare bestämt sådana a priori, som allra först göra
en natur möjlig.» »Den ordning och regelbundenhet hos
företeelserna, som vi kalla natur, införa vi själva i den och skulle
icke kunna återfinna den däri, om vi icke lagt in den.» — Dessa
satser betyda först och främst, att »natur» icke är detsamma
som verklighet överhuvud. Naturen är en viss aspekt på
verkligheten, nämligen den kausalt förklarande. Men väl att märka:
icke någon tillfällig eller godtycklig aspekt utan en sådan med
objektiv, d. v. s. överindividuellt normativ giltighet. Just detta
betyder begreppet a priori hos Kant; det har intet som helst med
psykologiska funktioner att skaffa. Om nu sålunda naturen icke
är verkligheten själv utan blott verkligheten sedd under vissa
synpunkter, så föreligger möjligheten, att verkligheten även kan
ses under andra objektivt giltiga synpunkter; därmed äro redan
de negativa betingelserna för en historiefilosofi givna.
För det andra betyda de ovan anförda satserna, att
naturen är en skapelse av anden, ehuru visserligen något helt
annat än en fritt konstruerad fantasibild nämligen en skapelse i
kraft av överindividuella, tidlöst giltiga normer, som aktualisera
sig i det logiska tänkandet. Visserligen kräves för denna
skapelse ej blott den logiska formen utan även ett irrationellt
innehåll, detta gåtfulla »ting i sig», som emellertid teoretiskt sett är
fullständigt obestämbart. Varifrån eller på vad sätt detta
»innehåll» är oss givet, är en fråga, som transcendentalfilosofien av
lätt insedda skäl helt enkelt icke kan inlåta sig på. Det är ett
absolut gränsbegrepp.
Slutligen drivas genom Kants precisering av naturbegreppet
alla andliga kvaliteter helt och hållet ur ur naturen. Naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
