Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kants historiefilosofi. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANTS HISTORIEFILOSOFI 185
andra ligger Kants ensidighet däri, att för honom värdet blott
representeras av det abstrakta och allmänna, medan
individerna blott stå som en i och för sig likgiltig samling bärare av
de abstrakta värdena. Kant har, såsom man träffaride sagt, »den
sant platonska förmågan att hålla känslan varm inför
abstraktionerna». Men — och detta är medaljens frånsida — han har
också den sant platonska oförmågan att värdera det konkreta
och individuella just i dess individualitet och egenvärde.
Visserligen ingå hos Kant det allmänna och det individuella, normerna
och individerna, en helt annan och intimare förbindelse än hos
Platon, och på detta beror det, att en historiefilosofi, som är
omöjlig hos den senare, äger betingelser hos den förre. Hos Platon
reder sig, om man så får uttrycka sig, idévärlden lika bra utan
sinnevärlden, och om denna skugga ej uppkommit av ett
misstag, är den åtminstone alldeles överflödig. Hos Kant däremot
är kulturlivet i dess individuella utgestaltning nödvändigt, för
att de transcendentala formerna skola kunna förverkligas däri.
Men det står där likväl snarast som en brutal, oförklarlig
nödvändighet, och värdet ligger helt och hållet på de allmänna
formernas sida. Så på det etiska området, som blir bestämmande
för historiefilosofien. Det kategoriska imperativet skall
förverkligas, men det är likgiltigt, om det är A, B eller C, som blir det
etiska värdets bärare. Vad som värderas hos handlingen är blott
dess rent formella sida. Personlighetens »Wurde» beror
uteslutande på pliktenlighetens allmänna betingelser.
Genom detta rationalistiska värderingssätt avspärrar Kant i
viss mån för sig möjligheten att göra sitt historiska apriori
positivt fruktbart. Han kan icke organiskt förena det allmänna
kulturvärde, som ligger till grund för hans historiebegrepp, med
den individuella mångfalden i dess konkreta egenart. Ty även
om det konkreta och individuella här manifesterar sig som
värde, framstår det dock blott som en exemplifiering av ett
allmänt värde, ungefär som en på papperet uppdragen cirkel är
en exemplifiering av cirkeln i allmänhet. Bakom denna
rationalism ligger den gamla sokratiska tanken, att blott det allmänna
icke det individuella kan vara föremål för vetenskaplig kunskap.
När i våra dagar Windelband och Rickert hävda, att historien
fordrar en »idiografisk» metod, d. v. s. att den sysslar med det
enskilda i dess individuella egenart, sker det i medveten polemik
mot denna tanke. Huruvida emellertid transcendentalfilosofien,
13. Svensk Tidskrift 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
