Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Englands kyrka och katolicismen. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 YNGVE BRILIOTH
engelska konvertiterna: det gällde framför allt 1’inglese italianato,
kardinal Manning, ofelbarhetsdogmens skicklige advokat, och
under ett kvartsekel som ärkebiskop i Westminster de engelska
katolikernas framgångsrike ledare. Men ett undantag från vad
som här sagts om konvertiterna utgjorde den störste av dem
alla, Newman. Han förblev främmande för åtskilliga av den nya
katolicismens extrema yttringar, och han medförde från sin
anglikanska tid tankevanor, som gjorde honom misstänkt och
obekväm i hans nya omgivning. Därför blev hans romerska tid i
mycket en tragedi. Hans liv förflöt till större delen undangömt
i det oratorium av Filippo NerFs orden, som han grundat nära
Birmingham. I sina käraste planer, som att i Oxford grunda en
katolsk bildningsanstalt, motarbetades han av Manning. Den
moderna, alltmer ultramontant färgade katolicismen kan ej
tåla några ansatser till en nationaliserad katolicism: men den
dömer sig därigenom själv till att förbli rotlös i varje kultur, som
icke uppväxt på latinsk grund. Så länge romersk betyder
italiensk, torde alla angrepp mot det germanska Nordeuropa vara
på förhand dömda. Då en påve av större snitt än föregångare
och efterföljare, Leo XIII, till sist erkände den åldrige Newman’s
storhet och skänkte honom kardinalshatten, slog han säkert ett
större slag för Roms sak i England än alla ultramontana intriger
tillsammans mäktat.
Emellertid får Oxfordrörelsens betydelse för Roms framgångar
i England icke överskattas. Strömmen av konvertiter har väl
fortsatt intill nutiden, men något katastrofartat avfall har icke
förekommit. Och det var dock den rättsliga emancipationen,
som möjliggjorde det dramatiska återupprättandet av den
romerska hierarkien i England, med en ärkebiskop av Westminster i
London och en rad suffraganer. Det skedde 1850 och gav då
upphov till en våldsam antiromersk agitation. Från samma tid
daterar sig klostrens återuppståndelse. Antalet sådana stiftelser
har stegrats med uppseendeväckande hastighet, men detta får ej
så mycket tillskrivas den romerska kyrkans egen livaktighet i
England, som fastmer invandringen av munkar och nunnor
från Frankrike. Särskilt vid munkordnarnas fördrivande från
Frankrike har därför antalet kloster i England ökats mycket
starkt — 1905 har det uppgivits till något över 300. Men flertalet
av dessa äro högst oansenliga och ha haft besvärligt nog att
sörja för sin egen existens och därför knappast utgjort något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
