Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Englands kyrka och katolicismen. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS KYRKA OCH KATOLICISMEN 207
som skett. De engelska deltagarna i Mechelnsamtalen äro
ingalunda sin kyrkas, ej ens ärkebiskopens ackrediterade ombud. Inga
förhandlingar ha inletts — detta har Randall Gantuarensis
betonat med all önsklig emfas. Även om ingen, som har någon
kunskap om Roms principer, kan hysa några illusioner om de
påbörjade samtalens möjliga resultat, så måste det erkännas, att
ett avvisande av kardinalens inbjudan snarast skulle inneburit
ett svikande av anglikanismens historiska roll att vara en medlare
inom den splittrade kyrkan, att erbjuda en mark, där skilda
riktningar av kristet andeliv kunna mötas och måhända i någon ringa
grad lära att förstå varandra.
Den vidlyftiga diskussion, som det ärkebiskopliga julbrevet givit
anledning till, har knappast bragt några nya fakta i dagen, men
däremot kastat ett intressant ljus över skiftande stämningar och
tankeriktningar både på engelskt och romerskt håll. Den
protestantiska indignationens vågor ha gått höga på sina håll inom
den engelska pressen, och uttryck av skarpt ogillande ha
förnummits även från kyrkoledare såsom dean Inge i S:t PauTs
och biskop Henson i Durham. Men då den senare i
York-provinsens konvokation väckte förslag om en protestresolution, röstade
ingen utom han själv för denna. Inom prästerliga kretsar synes
man i stort, oberoende av partigränserna, ha accepterat
ärkebiskopens hållning som den nödvändiga konsekvensen av
Lam-bethkonferensens beslut. I ett senare uttalande vid
Canterbury-konvokationens sammanträde har han betonat innebörden i det
tagna steget, och därvid strukit under, att diskussionerna i Mecheln
på intet sätt få ställas i jämbredd med de långt avancerade
förhandlingar, som förts om återförening med frikyrkorna. På
romerskt håll åter är det intressant att kontrastera den rabiata
tonen i den engelska romanismens organ, The Tablet, med den
betydligt fördomsfriare uppfattning, som kommer till uttryck i
kardinal Mercier’s eget herdabrev, skrivet för att lugna de
farhågor, som konferenserna synas ha framkallat även på romerskt
håll. Kardinalen betonar här också bestämt, att påven varit
medveten om och uppmuntrat hans företag. Måhända dölja sig
under den romerska katolicismens reglementsenliga uniformitet
mer divergerande strömningar än vi på evangeliskt håll äro vana
att anta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
