Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Englands kyrka och katolicismen. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 YNGVE BRILIOTH
högt skattat arbete, både på missionens och den inre
evangelisationens område, och att de skänkt sin kyrka några av dess mest
högtstående och karaktärsfulla representanter i nutiden. Här
möter man också mycket av det brinnande själasörjar- och
själa-vinnarnit, som hör till de vackraste dragen hos anglokatolicismen.
Man må ställa sig avvisande eller i viss mån sympatisk mot
dessa rörelser inom den engelska kyrkan, som under mindre än
ett århundrade så grundligt förändrat dess utseende, de utgöra
ett faktum, som ej kan förbises, och som kyrkans ledning med
eller mot sin vilja har att ta hänsyn till. Klart är, att dess
ställning till katolicismen som en yttre makt till väsentlig grad måste
bestämmas därav. Den kristna återföreningens tanke har ej minst
genom den inomkyrkliga katolicismens inflytande i huvudsak
inriktats på Rom och på den grekiska kyrkan. Från Rom har
ringa uppmuntran mött — förhandlingarna om de anglikanska
prästvigningarnas giltighet på 1890-talet resulterade i ett bryskt
avvisande från Roms sida. Men det lider knappast något tvivel,
att det är samma strävanden, delvis samma personer som då,
vilka stå bakom de samtal i Mecheln mellan engelska och
romerska kyrkomän under kardinal Mercier’s ledning, vilka blivit
föremål för så mycken diskussion i svensk som i engelsk press med
anledning av ärkebiskopens av Canterbury i julas utfärdade
cirkulärskrivelse till den anglikanska världens prelater. Bety
delsen av ärkebiskopens här gjorda uttalanden har på båda
hållen betydligt överdrivits. Även om hänsyn till den fraktion
inom den egna kyrkan, för vilken ingen återföreningsplan,
som ej innesluter »västerns historiska kyrka», har något
tilldragande, och vilken snarast står misstänksam mot de försökta
närmandena till protestantismen inom som utom England, i viss
mån varit medverkande, har dock ärkebiskopen i detta fall
svårligen haft något val: den sista Lambethkonferensen hade bestämt
uttalat det engelska episkopatets ovillighet att avvisa eventuella
möjligheter till »vänliga samtal» mellan engelska och romerska
teologer — cirkulärbrevet ifråga har formen av en redogörelse
för vad som företagits med anledning av Lambethkonferensens
resolution i återföreningsfrågan. Här förelåg nu en inbjudan till
sådana diskussioner från romerskt håll — närmast från kardinal
Mercier, även om denne måhända uppmuntrats därtill av engelska
kyrkomän. Men det kan ej nog starkt betonas, att den engelska
kyrkans hållning i dess helhet på intet sätt förändrats genom vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
