Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Det finlandssvenska namnet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FINLANDSSVENSKA NAMNET 259
är det inte nog. Han kan heller inte undgå att tillbakavisa de
oavlåtliga försöken att i det dagliga livet tvinga finskan på
svenskarna. I detta hänseende råda inom vida kretsar av finländska
samhället rent av befängda förhållanden. Om en svensk flyttar
över språkgränsen, bjuder han till att lära sig den nya
omgivningens språk — det faller honom inte annat 111 — men för
finnen i svensk bygd gäller inte denna självklara regel. Där tio
svenska och en finsk arbetare äro församlade — där rådbråkar
man finska. Först och främst synes det i regeln vålla finnen mer
möda att hjälpligt lära sig vårt språk än det kostar den svenske
arbetaren att komma in i finskan. Men dessutom behärskas den
förstnämnde i rätt många fall av föreställningen att alla
människor »som bo i Finland» i namn av något slags nationell
princip böra tvingas att tala finska. Han betraktar sig som landets
herre, hans folk, menar han, är landets »egentliga» folk, hans
språk landets »egentliga» språk. I finska nationalkaraktären
ligger en djupt rotad benägenhet att teoretisera, men på samma
gång är finnen fantast till sin läggning och logiken är inte hans
starka sida. När den finska envisheten lägges till allt detta, så
förstår man att beröringarna mellan svensk och finne i de lägre
samhällsskikten inte för svenskarna gestalta sig till någon vandring
på rosor. Finnen sätter in all sin sega kraft på att rätlinjigt
förverkliga sina idéer och de nationella slagorden té sig för honom
som orubbliga sanningar.
Det kan vara skäl att i detta sammanhang dröja vid en liten
händelse, karakteristisk för förhållandena. Den som skriver dessa
rader vandrade en gång på landsvägen i en nyländsk bygd, där
det inte finns några bofasta finnar alls och där befolkningen inte
förstår finska. En finsk soldat kommer emot mig och frågar på
sitt språk: »Var är arbetarföreningens hus?» Jag svarar på
svenska: »Här i trakten finns inte — — —» Soldaten avbryter:
»Puhu suomea, perkele!» — tala finska, din djävul!
Dessa vänliga ord citeras inte på måfå. Det är inte fråga om
ett tillfälligt yttrande, som kastar ljus över en enskild individs
sinnesförfattning. Tvärtom är fallet typiskt. Och då vi säga att
det är finlandssvenskarnas skyldighet att i sina egna landskap
orubbligt hålla på sitt språk vid beröringen med inflyttare av
annan ras, så äro vi medvetna om att just denna plikt är den
tyngsta av alla. De främmande intränglingarna i kustbygderna
förefalla mången gång att vara ett urval av det sämsta och min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
