Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Teatersäsongens facit. Av Kjell R. G. Stromberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 LITTERATUR
Redan i den scen, som Jago inleder med sitt liksom avsides
frammumlade »det tycker jag ej om» — Cassio har just setts lämna
Des-demona — var dramat färdigt för Othellos del, hela registret
utnyttjat. Det gavs sedan tillfällen, då skådespelaren — för att tala med
Hamlet — tycktes vilja »överdriva själva överdriften» med sitt dånande
och skälvande patos. Denna Othello var likväl den dominerande
gestalten, var och när han visade sig på scenen.
Hr Lars Hansons Jago var säkerligen riktigt tänkt, men figuren
tilläts knappast att visa sitt diablerie i alla dess facetter, att
utpor-tionera sitt gift i små och ständigt ökade doser/ eftersom den avsedda
effekten genast nåddes. Denne Jago föreföll så småningom mera
ill-listig än situationen krävde, förvandlades, med andra ord, till en rätt
konventionell teaterbov. Här brast det i samspelet på en väsentlig
punkt. Jagos problem är egentligen rätt enkelt. Han har alla
möjliga skäl att bringa moren i olycka: instinktivt rashat, misstanken
att med honom ha delat sin egen äkta säng, slutligen den
underordnade ställningen — Macbeths till kung Duncan. Vad som föranleder
honom att använda så sataniska medel till sin hämnd är tydligen
medvetandet om att han fysiskt, icke psykiskt, är Othello underlägsen.
Jago är ful, han kan icke taga sin sak i egen hand, han är dessutom
feg och vill icke riskera sitt eget skinn. Hans tragedi är den av ödet
missgynnades. Lars Hansons Jago var icke ful; där han stod i
skym-’ undan, stödd på sitt svärd, medan Othello orerade inför rådet,
verkade han mindre Satan, sniket bidande sin anpart av dömda själar,
än en ung David, redo till ett ärligt nappatag med Goliat, som man
ofta ser honom framställd i florentinska gallerier. Fru Molanders
Desdemona var slutligen en skuggfigur, som i all sin7 ljuvhet helt och
hållet saknade individuella drag; för hennes skull var det icke
nödvändigt att fördjupa sig i de »fuktiga» (moisf) händernas mysterium,
välkändt redan av folkvisornas onämnda skalder, men ingalunda
såsom ett patologiskt fenomen hos en ung brud.
Av Dramatiska teaterns moderna program är det särskildt två,
Paul Géraldys Älska och Runar Schildts Den stora rollen, som inbjuda
till utförligare kommentarier. Géraldys stycke hör till en art av fransk
dramatik, som knappast tål vid omplantering i främmande jordmån
— icke precis därför att de erotiska konflikter, som här behandlas,
falla alldeles utanför andra folks erfarenhetssfär, men möjligen därför
att de icke bruka bli föremål för en så subtil dialektik. Det lyriska
svärmeriet utan baktankar eller det svavelosande äktenskapliga grälet
är hos oss den nationella formen för behandlingen av förhållandet
mellan könen. Den dramatiska världslitteraturens stora
kärlekspsykologer, Racine, Marivaux och Musset, ha aldrig spelat någon roll på
svensk scen, knappast på någon annan scen heller utanför Frankrike.
Paul Géraldy är ett sent skott på samma stam, ehuru han visst icke
saknar föregångare på närmare håll — att nämna Henry Becque och
Georges de Porto-Riche. Alla dessa författare ha det gemensamt, att
de låta konflikterna spira upp ur själva den erotiska känslan, inom
de älskande själva, utan något yttre incitament av social eller annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
