Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Teatersäsongens facit. Av Kjell R. G. Stromberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 277
ännu mera tillfällig natur, som hos Dumas eller Bataille. Det är
främst Porto-Riche, som återupplivat genren i modern fransk
litteratur, och den unge Géraldy står i direkt skuld till honom såväl för
den nervösa kärlekslyriken i Toi et moi — de senaste årens största
franska verssuccés — som för det utsökt varierade temat i Aimer.
Här liksom i den äldre diktarens ryktbaraste stycke Amoureuse —
spelat i Stockholm under titeln För mycken kärlek — är det den
första frostens härjningar i en lång äktenskaplig sommarlycka som
skildras, det ohjälpligt störda jämviktsläget i ett förhållande mellan
två, sedan passionen slagit sin klo i den ena kontrahenten, gjort henne
eller honom till en frysande främling i hemmets lugna spiselvärme.
Hos Géraldy äro personerna endast tre: mannen, hustrun och
frestaren, den sistnämnde mer flyktigt skisserad, en simpel vehikel för
handlingen, mer typ än individ. Han representerar blott det okända
och därför lockande för en svag kvinna; i hans mun läggas endast
de traditionella repliker, som krävas av situationen såsom orm i
paradiset. Det är mellan mannen och hustrun, som själva dramat
utspelas, och utgången känns icke mindre tragisk, därför att intet verkligt
avgörande sker, därför att ridån går ned över två hjälplösa varelser,
som förgäves söka återfinna varandra framför den mitt i natten
symboliskt tända härden. En tredje står osynlig emellan dem, trots att
han dragit sin färde — för denna gång. Vad dialogen beträffar, har
den, utan att vara på något sätt stiliserad, likväl ingenting gemensamt
med den direkt verklighetsimiterande, till synes improviserade
replikkonst, varmed den naturalistiska dramatiken laborerar; var och en
får säga ut vad som bör sägas i varje situation för att uppenbara
handlingens inre logik, men icke mer, och heller icke mindre. Det
är en modifierad form av det själarnas vardagsspråk, som Maeterlinck
låter sina symboliska dramfigurer tala, en musikalisk växelsång
snarare än ett dramatiskt ordskifte i de avgörande momenten.
Den som gick till Dramatiska teaterns premiär med ett
jämförelsevis färskt minne av det underbara spel och samspel, som presterades
på Comédie-Francaise av de två ypperliga artisterna Mme Piérat och
M. Alexandre i styckets båda huvudroller, väntade sig snarast en
besvikelse. Så mycket angenämare blev överraskningen. Hr Svennberg
gav visserligen icke ett ögonblick illusion av den förfinade man i
sina bästa år han skulle föreställa; hans Henri var en halvgammal,
lätt kolerisk och högröstad äkta man, stundom agerande i den mest
skräckinjagande Strindbergsstil. Det var fru Tora Teje, som ensam
tog hem spelet. Denna skådespelerska, som har så lätt att falla in
i det i dålig mening teatraliska, med nyanslöst blandade, patetis"kt
rosslande och gråtmildt sentimentala tonfall, visade sig här mäktig
en harmonisk melodi, en ädel linje i karaktäristiken av en
sammansatt personlighet, som icke ens bröts i andra aktens stora
bekännelsescen, då det gäller att spela upp hela registret. Som den fasta
orgelpunkten i stråkackompanjemanget till en berömd Gluckaria hördes
den omedvetna lidelsen klinga igenom det strömmande ordflödet, då
Héléne försöker övertyga sig själv och frestaren om sin obrottsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
