Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Teatersäsongens facit. Av Kjell R. G. Stromberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 LITTERATUR
med den botfärdiga Magdalena. Att hon här återfaller i lasten vid
första givna tillfälle och ångerköpt tar livet av sig genom att hoppa
ut genom ett fönster, har kommit folk att vilja generalisera fallet och
inlägga en tendens i stycket efter åttiotalsmönster. Den skulle då
rimligtvis bestå i att naiva unga herrar av familj böra avhålla sig från
att söka upprätta snälla och hyggliga glädjeflickor. I själva verket
är den beklagliga utgången högst individuellt motiverad genom
»räddarens» moraliska fariseism och hopplösa erotiska tafatthet. Fru
Linnea Hillberg gav emellertid en helstöpt och trovärdig bild av den
sedligt förvildade Wienertösen, som försonade en med styckets många
grella effekter.
Komediteatern, som för övrigt, i likhet med hr Eklunds andra scen,
Blancheteatern, hållit en mycket lätt fransk lustspelsreportoar, helt
och hållet uppburen av den gracila direktrisen, har naturligtvis också
betalat sin tribut till den anglosaxiska dramatiken. Det skedde genom
framförandet av W. Somerset Maughams ostasiatiska skådespel Öster
om Suez med fru Harriet Bosse som gäst. I London tjänade stycket
huvudsakligen som scenario för en glänsande regikonst i den
exotiska stil, varmed His Majesty’s Theatre nyss förut berett en
värdelös utstyrselrevy vid namn Ghu Chin Ghow den rekordartade
livslängden av fyra år. Man fick se riktiga Fordbilar bland riktiga
kineser på scenen, det europeiserade Kina i både fotografiskt och
fonografiskt exakt verklighetsefterbildning. Något sådant förekom ju
icke här, men fru Bosses mörkhyade och snedögda »halvblod» skänkte
onekligen den traditionella könskonflikten det plus av intresse och
raffinemang, som författaren antagligen avsåg genom att brutalisera
den med en samtidig raskonflikt.
På Svenska teatern har modern engelsk dramatik representerats av
Alfred Sutros senaste succés, The laughing lady eller Den farliga leken,
ett typiskt societetsspektakel, som bygger sin verkan på hjältinnans
förmåga att i ett kritiskt ögonblick erbjuda hjälten socker och grädde
till den oundvikliga tekoppen med en så lång blick eller så djupt
fällda ögonlock, att ingen utom den tilltalade själv en minut kan sväva
i ovisshet om att hon i själva verket velat säga: »Jag älskar er, min
herre». Fru Brunius är rutinerad i denna sorts konststycken, nästan
alltför rutinerad, vilket nian däremot icke kan säga om hr Hedqvist,
som på sistone fått lov att alternera med hr Ekman som hennes
partner i flera dylika nummer. Ett stycke populariserad Maeterlinck
fick man sig till livs i Edward Knoblauchs till Elsass under
fransktyska kriget förlagda lilla klosterhistoria Marie-Odile, vars ljuvliga
sentimentalitet dock något mildrades av några burleska knektuppträden,
som gåvo hr Hedqvist ett tacksamt anammat tillfälle att visa prov på
en godmodigt frodig komik i en preussisk ulansergeants dråpligt
fångade kaisermask. Titelrollens innehavarinna, fru Inga Tidblad,
aspirerar tydligen på att få ärva fru Bosses numera avlagda vingar i
änglafacket. Om slutligen prins Wilhelms dramatikerdebut Kinangozi
omnämnes i detta sammanhang, så beror det på att detta lilla
negerstycke med sin mystikdoftande exotism knappast annat än genom sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
