Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Teatersäsongens facit. Av Kjell R. G. Stromberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 281
språk kan betraktas som svenskt original. Pikant nog var det
emellertid att få höra ett veritabelt Strindbergskt äktenskapsgruff gå av
stapeln som inledning till en romanesk handling i de avlägsna
trakter, »där okapin betar och bongon (måtte det zoologiska minnet icke
svika!) släcker sin törst vid vattenhålen». Förmodligen kommer stycket
att slå an i England, där man är hemtam i den koloniala miljön,
men knappast i Amerika, där den furstlige författarens prononcerade
negervänlighet helt visst skall stöta på patrull.
Den nordiska dramatiken har varit ovanligt sparsamt företrädd.
Finlänningen Runar Schildts framgång på nationalscenen lockade hr
Ranft att ge ett annat stycke av samma skickliga hand, Lyckoriddaren,
på Svenska teatern. Det fall av social vendetta i modern
diplomatmiljö, som här behandlas med rätt konventionell färgläggning,
förefaller emellertid alltför djärvt konstruerat för att djupare intressera.
Temat var dessutom välbekant för publiken genom Galsworthys
Loyal-ties, som givits föregående säsong, till på köpet med samma
skådespelare, hrr Hedqvist och Ekman, i de båda antagonisternas roller.
Dramatiska teatern har spelat den flitige danske pjesfabrikanten Otto
Benzons Föräldrar, tre förträffliga genrebilder ur vardagslivet, vari
fru Teje och hr Winnerstrand gåvos väl utnyttjade tillfällen att
briljera med virtuos förvandlingskonst i bästa dansk stil. Av svensk
vara har nationalscenen endast bjudit på en skäligen torr och livlös
nyinstudering av Strindbergs botgörardrama Brott och brott, med fru
Bosse och hr Gustaf Molander i huvudrollerna. Men det utlovas
mera till en kommande säsong, ända till ett tiotal nyheter av inhemsk
extraktion, en siffra, som med hänsyn till den allmänna ståndpunkt,
varpå den svenska litteraturen f. n. befinner sig, förefaller både
överraskande och litet kuslig. Hr Svennberg har emellertid redan lugnat
den uppskrämda opinionen med en försäkran, att de icke skola komma
alla på en gång.
Till den svenska nationalscenens representativa plikter hör också
att spela Nobelpristagare, som skrivit dramatik, och under året ha
Yeats och Benavente varit föremål för denna hedersbetygelse. För
Yeats’ del blev det uteslutande en formell sådan, ty för den patriotiskt
högspända drömstämningen i Cathleen ni Houlihan saknades varje
spår av resonans både på scenen och i salongen. Den dramatiska
stegringen uteblev också helt och hållet på grund av oriktig
anläggning av titelrollen. Mera framgång hade Benavente med sin kraftigt
färglagda folkpjäs Mors rival (La Malquerida), ett spanskt motstycke
till Gabriele Vergas och hans efterföljares av den veristiska operan
väl utnyttjade effektstycken ur livet på den italienska landsbygden.
Lidelsen, torr och brännande som landets heta vin, står alla de
handlande personerna upp i halsen, och dramat fortskrider genom en
oavbruten följd av explosioner. Det behandlade incestmotivet har ju
antika anor, och så som fru Bosse anlade den unga flickans roll,
blev den en fascinerande variant av hennes Elektra. Också modern
hade i frn Kolthoff en fullviktig representant, både som mänsklig
individ och som nationell typ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
