Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2. 6. 1924 - Två stycken studentkårshistoria - Károlyi och det nya Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 293
Vid den av studentkåren 1852 hållna minnesfesten över prins Gustaf
insamlades en anspråkslös grundplåt till kostnaderna för en
kårbyggnad. De politiska opinionsyttringarna, som spelat en så stor roll vid
kårens tillkomst, överlätos däremot tämligen snart åt den enskilda
företagsamheten, längre fram representerad av fria föreningar utan
anspråk på att tala annat än i eget namn. Upsala studentkårs
senare historia, där den ej upptages av funktionärsval och de
traditionella minneshögtidligheterna, kom i stället att röra sig om opolitiska,
men likväl stundom ej mindre brännbara ämnen. Bibliotekarien Uggla
har emellertid satt punkt i sin historik vid år 1852, och våra i tryck
tillgängliga källor från studentkårslivet sedan dess utgöras förnämligast
av en historik över den ännn olösta bj^ggnadsfrågan, rektor Gottfrid
Kallstenius’ intressanta bok om Allmänna sången samt d:r
Hägg-mans här ovan nämnda bok om »Sturen», prövostenen för det senaste
halvseklets studentgenerationers förmåga att lösa en kinkig uppgift.
Den äldste vid jubeilumsfesten i år närvarande kårordföranden,
rektor G. A. Brolén, tillträdde sin förtroendepost den höst för 53 år
sedan, då Sten-Sture-fondens grundplåt kom till vid en minnesfest
över slaget vid Brunkeberg. Hösten 1875 tillsattes den första
Sturekommittén, och nu håller, som ovan omtalats, den sjuttonde och —
får man väl hoppas — sista kommittén på att fullgöra sitt värv.
Den som intresserar sig för att taga närmare kännedom om
Sturemonumentets mer än halvsekellånga födslosmärtor hänvisas till den
Häggmanska historiken. När man genomläser den, blir det kanske
starkaste kvardröjande intrycket en hälsosam känsla av relativiteten
hos s. k. »definitiva» beslut här i världen, i synnerhet då de fattas
av en så växlande och för stundens stämningar känslig församling
som en studentkår. Särskilt i platsfrågan ha ju de mest skiljaktiga
beslut vid olika tidpunkter »definitivt» fattats för att mycket snart
åter upprivas. Och likväl blir man vid närmare begrundande böjd
att instämma med d:r Häggman i att denna frågas öden ej
uteslutande vittna om »mycken i onödan förspilld arbetskraft och möda»,
utan även om ihärdighet i försöken att tillgodogöra sig nya
erfarenheter och om en från studentgeneration till studentgeneration i arv
gången oförfärad beslutsamhet att ständigt ge sig i kast med en svår
men löftesrik ideell uppgift. Alla de bland äldre generationer
kvarlevande, som nedlagt tid och möda på att åstadkomma eller uppriva
beslut i frågan, torde nu samlas i en varm och uppriktig önskan,
att »Sturen», direktionernas och kårmötenas sorgebarn, snart skall
bli rest och konstnärligt göra sig väl på den beslutade platsen och
att Upsala studentkårs verksamhetsbegär sedan skall — med större
målmedvetenhet och mindre tidsutdräkt — koncentreras på en
praktisk lösning av den sedan 1852 aktuella byggnadsfrågan.
Det finns många blad i historien om den
österrikisk-ungerska dubbelmonarkiens dödskamp. Många
voro de, som önskade göra slut på denna ytterst sammansatta
statskropps liv, och det var många sins emellan stridiga viljor, som enades, när
Kårolyi oeh det
nya Ungern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
