Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA PRESIDENTÖDEN 311
dre någon maktsträvare. Han var rätt och slätt soldat — le
soldat legal, som de Broglie en gång kallade honom, och även
enligt sin motståndare Jules Simons omdöme »en stor härförare,
en stor medborgare och en god man». Mac-Mahons härkomst
predestinerade honom för legitimismen. Han tillhörde en irländsk
adelsätt, som följt Jakob II i landsflykt, och hans far var intim
vän till den av julirevolutionen fördrivne Karl X.
Hano-taux berättar, hurusom Mac-Mahon vid ett Napoleon Illis besök
i Algeriet med vanlig rättframhet inför kejsaren beklagande
konstaterat, att han »alltid fått tjäna andra regeringar än dem han
personligen skulle ha föredragit», och vid hans bår anfördes ett
annat liknande ord av honom, att han »beklagat alla regimers
fall utom sin egens». Det var fullt uppriktigt han aftonen den
24 maj 1873 besvor Thiers att stanna kvar trots nederlaget i
nationalförsamlingen, och när han senare samma afton åtog sig
presidiet, var det närmast som en vakttjänstgöring mot den efter
kommunardupproret fruktade radikala omstörtningen. Säkraste
vägen till Frankrikes räddning undan denna såg han i det
legitima konungadömets återupprättande, men då greven av
Cham-bord i sublim envishet vägrade att godtaga trikoloren som
nationens symbol, lät Mac-Mahon hälsa legitimistledarna, att om
trikoloren ersattes av liljebaneret skulle chassepotgevären börja
skjuta av sig själva och att han då ej längre kunde svara för
ordningen på gatorna eller disciplinen inom armén.
Monarkist-majoriteten gjorde honom då till republikens president för sju
år framåt, varvid orléanisterna kanske i tysthet hoppades på att
under tiden ett dödsfall i Frohsdorf skulle förenkla tronfrågan.
Just under de dagar, då detta »septennat» debatterades i
nationalförsamlingen, utsattes Mac-Mahon för sitt livs stora frestelse.
Från Frohsdorf kom »Monseigneur» i hemlighet till Versailles
och sände bud på marskalken. Oklara föreställningar om
möjligheten av konungadömets återställande genom acklamation
tyckas ha förestavat detta steg. Mac-Mahon svarade utan
tvekan pretendentens utsände, M. de Blacas, att han gärna offrade
livet för sin konung, men däremot ej kunde för honom offra
sin heder. När M. de Blacas föreslog ett hemligt
sammanträffande och lade nyckeln till pretendentens våning på bordet,
smålog marskalken — men tog ej nyckeln. Lika avvisande var
han efter antagandet av 1875 års författning mot den hyllande
ämbetsman, som i ett tal under en presidentens resa i lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
