Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 VERNER SÖDERRERG
orten med tillropet »Bliv vår Washington!» sökte avlocka
honom en oförbehållsam bekännelse till republiken. Han hade
givit sitt ord på att ej med sin person stå hindrande i vägen
för en laglig restauration, och en sådan var enligt
författningsrevisionsbestämmelserna i den nya konstitutionen alltjämt möjlig.
Man har med orätt kallat »den 16 maj», marskalkens tilltag
1877 att av egen maktfullkomlighet avskeda konseljpresidenten
Jules Simon, för ett försök till statskupp. I själva verket var det
endast en av hertig de Broglie — inom den formella
laglighetens ram — inspirerad politisk manöver, som misslyckades och
som därför fick genomgripande följder för den faktiska
framtida presidentmakten. Motivet angav Mac-Mahon vid sitt
samtal den 17 maj med Jules Simon: »Jag är rättfram, vi kunna
ej längre fortsätta tillsammans. Jag vill hellre störtas än stanna
kvar under M. Gambettas befäl.» Gambetta var för hans av
hemliga rådgivare uppskrämda fantasi omstörtningen i stat och
kyrka; han fruktade, att om ej en konservativ ministär ledde
höstens val till de korporationer, som 1880 skulle delvis förnya
senaten, även denna sista skyddsmur mot omstörtningen skulle
radikaliseras, kanske rent av genom författningsrevision
utplånas. Plikten att hindra detta tillhörde det »ansvar inför
Frankrike, han åberopat i brevet av den 16 maj till Jules Simon.
Presidenten lät, med användning av sin lagliga upplösningsrätt,
landet döma mellan sig och kammaren och fogade sig till sist,
efter mycken tvekan, i valutgången. I sitt av Dufaure redigerade
budskap av den 15 december 1877 erkände han, att »1875 års
författning grundat en parlamentarisk republik» samt att
»ministrarnas oberoende är grundvalen för deras ansvarighet».
Nederlaget var fullständigt och Mac-Mahons avgång därefter blott en
tidsfråga. Den inträffade den 30 januari 1879, då Gambetta ville
förfoga över krigsministerportföljen och de högsta befälsposterna
inom armén. Detta ansåg marskalken »strida mot arméns och
följaktligen mot landets intressen», och han tog konsekvenserna.
Efterträdaren, Jules Grevy, var en man av anno 48, då han
trädde i politikens förgrund som nationalförsamlingens
vicepresident och av fruktan för äventyrligheter ihärdigt kämpade för
att den andra republiken ej skulle ha någon president. Nu
blev han den tredje republikens förste verkligen republikanske
president, och hans tidigare uppfattning av ämbetet samverkade
med erfarenheterna från marskalkens tid att ytterligare begränsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
