Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 VERNER SÖDERBERG
rikespolitiken». Efter denna grundsats torde han även ha
handlat. Mycket talar exempelvis för att Ruhraktionen ursprungligen
minst lika mycket var Millerands politik som Poincarés, och
han inspirerade veterligen i utrikespolitiska frågor flera
pressorgan, vilka ej alltid drevo den politik, som var hans ministrars.
På socialisthåll var han hatad som »renegat» ända sedan han
1899 bröt med den ofruktbara demonstrationsmarxismen och
ingick i Waldeck-Rousseaus ministär tillsammans med
kommun-bekämparen general Gallifet. När han sedermera ledde
organiserandet av det nationella blocket, stegrades hans socialistiska
forna meningsfränders förbittring, och genom att i ett uttalande
under valrörelsen synas uppträda som partiman gav han de vid
valen segrande fienderna det tillfälle de länge sökt. En
uppjagad stämning gjorde det efter Herriots vägran att bilda
ministär under honom omöjligt för Millerand att få till stånd en
annan majoritetsministär, och för Mac Mahons exempel att
upplösa kammaren ryggade han tillbaka eller fann han sig ej kunna
påräkna senatens författningsenliga medverkan. Han måste därför
avgå, men synbarligen med avsikt att återinträda i
parlamentspolitiken, liksom före honom Poincaré.
Behovet av större kontinuitet, särskilt i utrikespolitiken,
förmår även en så »parlamentarisk» författningsteoreliker som
Joseph-Barthélemy att till övervägande upptaga frågan om
stärkande av presidentens ställning. Naturligtvis kan presidenten
redan nu, om hans personlighet och hans erfarenhet göra honom
därtill skickad, utöva ett ej obetydligt inflytande på kabinettets
utrikespolitiska överläggningar, vilka vid
ministerrådssammanträden av större vikt ju i regel formellt ledas av honom. Man
kan också vara övertygad om att beprövade f. d.
utrikesministrar som Poincaré och Millerand ej suttit tysta vid dylika
kabinettsdiskussioner, utan med styrka sagt ifrån vad de hade på
hjärtat. T. o. m. om en i regel så passiv president som Jules
Grévy berättas det (i Pierre Albins »L’Allemague et la France»),
att han, när Schnsebelékrisen 1887 var på sin höjdpunkt, ingrep
med en av honom personligen redigerad utredning av frågans
folkrättsliga sida, som med kurir sändes till ambassadören Jules
Herbette i Berlin och hade stor betydelse för tvistens fredliga
avveckling. Men Poincarés fruktlösa opposition mot Clemenceau
visar, att republikens president i sista hand står alldeles maktlös,
om han har att göra med en enveten och självsäker konselj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
