Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Finlands svenska lyrik. Ett urval. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 LITTERATUR
Vid sitt betonande av vad han kallar de finländska diktarnas
»anmärkningsvärda självständighet gentemot det svenska moderlandets
diktning» har författaren kanske låtit förleda sig att alltför mycket
förklara den finlands-svenska lyriken ur inhemska förutsättningar.
Men satsen om dotterlitteraturens självständighet är obestridligen
riktig, och meningarna kunna endast vara delade i fråga om
graden. Efter skilsmässan från Sverige, eller rättare från och med
Runeberg, har Finlands svenska litteratur en egen historia. Frese,
Creutz och Franzén, de tre stora namnen från den föregående tiden,
tillhöra mera Sveriges än Finlands litteratur, den s. k. Åboromantiken
var ett matt eko av den upsaliensiska — först med Runeberg avger
den svensk-finländska dikten sin myndighetsförklaring. Isoleringen
från Sverige framtvang en inhemsk tradition, som hölls levande och
stark genom den ständiga engardeställningen mot öster. Vill man
ange vad som gör traditionen till någonting annat och förmer än en
provinsiell brytning av det gamla språket, så är det främst i n fly t an det från
Runebergs mäktiga individualitet. Ingen annan svensk diktare, icke
ens Tegnér eller Viktor Rydberg, har nått fram till ett så oinskränkt
envälde inom sin tid och sina landamären. Hans personlighet står
ej blott vid inledningen till den nya tiden utan milt inne i den, hans
livssyn, hans estetiska och nationella ideal verka omformande på
samtiden och mer eller mindre bestämmande på de följande
generationerna. Hos Runeberg söker Kihlman förklaringen till den
finlandssvenska diktens egenart, den innerliga samkänslan med naturen, det
panteistiska uppgåendet i en högre enhet:
Den höga synvinkel, varur dess första bofasta sångfågel, Runebergs heroiska
svan (»Från molnens purpurstänkta rand, sjönk svanen, lugn och säll») såg sin
levnad som en dröm, den har, vill det synas, satt ett outplånligt märke på
nästan alla våra diktares livssyn. De fördjupa sig jämförelsevis sällan i själens
skrymslen och människolivets brokiga och rörliga verklighetsmångfald. De
känna och se djupast och dikta skönast under ett ganska betonat specie
seter-nitatis, som ger utsikter mot »det stora, stilla» livet i dödens närhet.
Även om författaren i denna karakteristik till en viss grad har låtit
bestämma sig av sitt eget urval — som omfattar lyriken i ordets
inskränktaste mening men icke Fänrik Stål-dikternas mänskligt rika
verklighetsmättade epik — så äger den dock en stor allmängiltighet.
Idylldraget hos Runeberg, ärvt från Creutz och Franzén, blir
enligt Kihlman kännetecknande för nästan hela den senare diktningen.
Men väl att märka, idyll fattas då (med en innehållsrikedom och
nyansering som nästan hota att spränga ordet) såsom en strävan till
försoning och harmoni och saknar varje biton av något inskränkt.
Sitt klassiskt rena uttryck får idyllen i den Runebergska naturlyriken,
där de stridande motsatserna utjämnas och försonas inför naturen,
där jagets oro och begär tystna i en religiöst högtidlig allivskänsla.
Ingen lider, ingen saknar;
allt är glädje, frid och hopp.
Med naturens morgon vaknar
varje hjärtas morgon opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
