Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Finlands svenska lyrik. Ett urval. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 357
Men det är ingen obruten spegelblänk idyll. Hur mycken dämpad
lidelse har icke falt rum i de knappa raderna i »Fåfäng önskan»
(»Otaliga vågor vandra»)! Skilsmässan och döden kasta sina
slagskuggor i solljuset. I Topelius’ barnsligt rena, vekt melodiska strofer
flödar det ohindrat. Men här och ännu mer hos epigonerna har
idyllen återfått sin biton — den blir tam, billig, utan inre spänning.
I Stenbäcks av pietistisk syndaskuld och salvelse fyllda diktsamling
(1840) slås idyllen i kras, och den vunna harmonien mellan människan
och naturen hotar att upplösa sig, innan den topelianska romantiken
ännu slagit ut i sin första blomning. I insikten orn det ohjälpliga
motsatsförhållandet mellan natur och ande har Stenbäcks som poesi
oerhört överskattade lyrik sin betydelse. Samma upplösande
tendenser bryta sig fram i Wecksells sökande och famlande, av Heine
påverkade diktning, men på eit mänskligt fulltonigare sätt. Även
här frestas man att reservera sig mot en alltför hög, av ett gripande
tragiskt människoöde påverkad uppskattning. Men reservationen gäller
endast den tekniskt ofullkomlige lyrikern, icke författaren till det
underverk av dramatisk koncentration som heter Daniel Hjort.
Emellertid har Wecksell sin givna plats i denna på betydande lyrik så
ytterst fattiga tid.
Med Tavaststjernas För morgonbris bryter en ny tid in som en
yrande salt havsvind och rister i de slutna fönsterluckorna. Det är
en tillfällighet, men en talande tillfällighet, att debuten är samtidig
med Strindbergs Dikter (1883). Tavaststjerna har haft samma
rensande och förnyande betydelse som Strindberg. I yttre, tekniskt
avseende var Tavaststjernas vårdslösa, nyckfullt impressionistiska, ibland
virtuosa vers en ren befrielse.
Brisen friskar och ut mot sundet,
där ej synkretsen skym me» mer,
ilar slupen och väjer grundet,
som man gult genom böljan ser.
Det är ett oroligt trotsigt fribytarsinne, en fullt modern individualism,
som söker sig ut mot vidderna för Sökandets egen skull. Det är
hays-poesi av ett alldeles nytt slag i svensk dikt, kärlekslyrik med djärvare
och hetare ord. Det är också nytt svenskhetsmedvetande. I den vackra
dikten »Svenskan och finskan» hade Wecksell bjudit fennomanerna
ett försonligt handslag, vilket redan det ansågs förmätet i det
Snell-manska lägret:
Fäll din lans som min jag fäller — bådas udd är av demant.
Tavaststjerna brusar ut i berättigad harm, medveten om den egna
rasens värde:
Förstfödd är jag i din husbondstuga,
far min var svensk och hette duga.
I detta trotsiga självhåvdande förenas så olika naturer som
Pro-copé, Mörne och Gripenberg, de tunga ofärdsårens tre betydande
lyriker.. Procopé är den smidigaste talangen, som omväxlande prövar
sin förmåga i bohem- och dekadentpoesi (som Gripenberg) och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
