Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - En svensk ordbok. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 361
brukliga låneord. I sitt företal till första häftet motiverar författaren
derts rikliga upptagand dels med de svårigheter de ofta erbjuda i
stavning och böjning, dels och »huvudsakligast» därmed, att han i form av
synonymer vill ge anvisningar på möjligheter att göra dem överflödiga.
Som vi se, innehåller Dalin åtskilligt, som icke finnes hos Östergren.
Motsatsen är emellertid i vida högre grad förhållandet, detta dels därför
att språkstoffet, som naturligt är, vuxit mer än det minskats, dels därför
att Östergrens upplysningar i så mycket högre grad än Dalins äro
inriktade på det praktiskt värdefulla. Skillnaden må belysas med ett
exempel. Under ordet fisk få vi hos Dalin veta, att det betecknar ett
»ryggradsdjur med rödt, men kallt blod, utan lungor; andas förmedelst
gälar och lefver i vattnet, hvari han fortskaffar sig (simmer) medelst så
kallade simfenor». Allt detta är hos Östergren utelämnat såsom
överflödigt. På det sålunda inbesparade utrymmet meddelas i stället åtskilligt,
som icke är så allmänt känt och som därtill har språklig betydelse. Så
att zoologerna numera skilja mellan lansettfiskar och egentliga fiskar,
att även valarna ännu i det folkliga språkbruket gå under namnet fiskar
och slutligen ett förhållande, som måhända litet var känner från sin
dialekt men vars åtminstone relativa allmängiltighet man med intresse
finner påvisad, nämligen att det, när det gäller maträtt, skiljes mellan
(salt) sill och fisk.
Sakliga upplysningar av det slag, som anförts ovan ur Dalins deskrip
tion av fisken, insmugglas hos Östergren oftast i exempelmaterialet,
som ibland därigenom får en snarare encyklopedisk än språklig karaktär.
Så givas under uppslagsordet fisk i dess zoologiska huvudbetydelse
bl. a. följande exempel. »Däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur och f—ar
igenom vilken uppräkning alltså fiskarnas ställning i djurriket angives).
Valarna äro icke f—ar, ehuru de leva i vattnet. De flesta f—ar
äro rovdjur, endast få äro växtätare. Kustf—ar, pelagiska f—ar
(som leva ute till havs men närmare ytan) och djuphavsfiskar.»
Utom av exemplen angives ett ords betydelse ofta av de
synnerligen rikliga synonymerna, en detalj i Östergrens ordbok, som hör
till de värdefullaste. Till ordet dolsk exempelvis angives som
synonymer: »lömsk, lurande, inbunden o. ej att lita på, oåtkomlig, till det
yttre loj o. oföretagsam men dock ej säker till karaktären, skygg, men
osäker (ibl. nära:) ljusskygg 1. ock dov, lat o. loj, dåsig, trög.» Det är
onekligt att begreppets innehåll är grundligt uttömt i dessa synonymer.
Inför en och annan av liktydingarna kan man ibland ställa sig
tveksam. Så även inför ett par av de ovan uppräknade. Granskar man
exempelmaterialet — hämtat från Ola Hansson, Fr. Nycander, G.
Mattsson, Sigfrid Siwertz och Anders Österling — finner man emellertid
samtliga betydelseskiftningarna belagda.
Att dessa synonymer och sakligt belysande exempel — även medgivet
att rikligheten av de senare någon gång gränsar till slöseri — höra till
ordbokens största förtjänster, är obestridligt. Man märker detta bäst,
när de saknas. Dylikt förekommer nämligen också, och från en och
annan inkonsekvens kan man icke frikänna författaren.
En annan utmärkt förtjänst är de stilistiska upplysningarna. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
