Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Klassisk segelkonst. Av Lennart Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 LITTERATUR
åt en sådan undersökning, som mynnar ut i rätt så preciserade resultat.
Så t. ex. skulle de större handelsskeppen på det peloponnesiska krigets
tid i genomsnitt haft en lastkapacitet av 261 tons. Till jämförelse anför
förf. några siffror, som belysa de medeltida handelsfartygens storlek, som
ytterst sällan tyckes ha nått upp till den antika medelnivån på det
peloponnesiska krigets tid. Däremot kan en medelstor brigg i våra dagar med
sina 300—400 ton intaga en betydligt större last. Det största
handelsskepp, som omtalas i den antika litteraturen, var det som Hieron,
tyrann i Syracusa} (268—214 f. Kr.), lät bygga, en väldig tremastare,
för vilken Archimedes uppfunnit en särskild apparat för kölvattnets
avlägsnande. Detta stolta fartyg, som först erhöll namnet Syrakosia,
men sedan, då Hieron vid en hungersnöd i Egypten skickade det med
en spannmålslast och diverse andra varor till Alexandria och förärade
det till den egyptiske konungen, omdöptes till Alexandris, skulle enligt
författarens beräkning kunna lasta icke mindre än 3 310 tons, en
lastkapacitet, som högst få moderna segelfartyg kunna prestera. Dock bör
det kanske tilläggas, att en del forskare betvivlat riktigheten av de antika
sifferuppgifterna om Hierons berömda jätteskepp. Men, såsom förf.
riktigt betonar, någon objektiv grund för dessa tvivel föreligger
knappast. De antika skriftställarna framhålla uttryckligen, att »Alexandris»
var det största fartyg, som någonsin byggts, och att det på grund av
sina jättedimensioner var så gott som oanvändbart. De antika
hamnarna voro icke beräknade att mottaga dylika vidunder. Samma öde har
drabbat havens jättar i modern tid, t. ex. »Great Republic» och »Great
Eastern».
Med stor sakkunskap redogör förf. i ett särskilt kapitel för de
antika handelsskeppens segelanordningar och navigering med stöd av ett
rikligt, huvudsakligen från romerska monument hämtat bildmaterial.
Man tycks i allmänhet ha nöjt sig med en stormast och en snett mot
fören riktad förmast, som närmast torde ha motsvarat bogsprötet med
dess klyvare på de moderna skeppen. Om den snabbhet, som de antika
segelskeppen under gynnsamma vindförhållanden kunde utveckla, talar
förf. även i ett särskilt kapitel. Han granskar kritiskt de uppgifter
härom, som återfinnas hos de antika författarna, och som i regeln äro
ganska obestämda. Men genom att sammanställa och jämföra dem med
varandra samt med de moderna segelskeppens kända
genomsnittsprestationer har förf. kommit till den slutsatsen, att de antika
segelfartygen över huvud taget kunde uppvisa ganska tillfredsställande
resultat. Så talar t. ex. Xenophon om en fenikisk sjörövare, som seglade från
Rhodos till Tyros, 420 sjömil, på 3 dagar, vilket gör en medelhastighet
av 6 knop. Enligt Skylax’ Periplus, en kustbeskrivning för sjöfarande,
vars uppgifter delvis åtminstone torde härstamma från fjärde århundradet
f. Kr., seglade man på sju dagar från Karthago till Hercules’ stöder,
Gibraltars sund, vilket ger en genomsnittshastighet av 5 knop. För den
något kortare sträckan mellan Norge och Island anger den isländska
Landnamaboken en resa av sju dagar.
I det därpå följande kapitlet talar förf. om de antika skeppens
utrustning och ägnar, såsom naturligt är, rätt stor uppmärksamhet åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
