Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Klassisk segelkonst. Av Lennart Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 431
ankaret, som grekerna på Homeri tid ännu icke tyckes ha känt till,
och som i litteraturen först omtalas av skalden Theognis (slutet av
sjätte årh. f. Kr.). Dock torde det icke vara alldeles uteslutet att denna
för sjöfarten så viktiga uppfinning gjorts mer än ett årtusende tidigare,
om man nämligen med Arthur Evans (The Palace of Minos I, s. 616
och 643, 57) såsom ett ankare vågar tolka ett på framstammen av ett
kretiskt skepp synligt föremål.
I de sista kapitlen (XIX, XX och XXI) behandlar förf. med det antika
sjöväsendet sammanhängande frågor av större historisk och
kulturhistorisk räckvidd: »die Steuermannskunst, die Kriegsflotten und ihre
Kampfesweise, die Seeräuber». I det förstnämnda av dessa kapitel vänder
sig förf. mot den enligt hans mening mycket utbredda åsikten, att den
antika sjöfarten på det hela inskränkt sig till kustfart, att man icke
vågat sig ut på öppna havet. I viss mån, d. v. s. för den klassiska perioden
av den grekiska kulturhistorien, gäller nog detta om krigsflottornas
roddarskepp, vid vilka man huvudsakligen lade an på snabbhet och
åsidosatte kraven på sjöduglighet. Vad åter handelsskeppen beträffar,
voro de åtminstone delvis byggda och avsedda för längre resor över
öppet vatten. Sådana resor krävde självfallet hos sjökaptenerna och
styrmännen ett visst mått av geografiska och navigationsinsikter. Orn de
också icke hade tillgång till vår tids exakta och detaljerade sjökort,
saknade de dock icke alldeles stödet av kartor, hur bristfälliga dessa
säkert än voro från vår tids ståndpunkt, samt sjö- eller kusttopografiska
handböcker eller hjälpredor, s. k. periplus eller stadiasmoi, som bland
annat även angåvo avstånden mellan olika punkter utefter en viss
kuststräcka. Redan omkring år 600 f. Kr. hade Thales från Milet till
de sjöfarandes tjänst författat och utgivit en astronomisk handbok, som
under de senare århundradenas lopp efterföljdes av andra liknande
läroböcker, grundade på vidgade och fördjupade kunskaper och ett rikare
mått av iakttagelser på detta område, med vilkas hjälp det för de
sjöfarande var möjligt att vid nattliga färder icke blott * bestämma och
fasthålla sin kurs utan även att fastställa skeppets tillfälliga position.
För kursen under dagen hade man solen att lita till, som i
Medelhavstrakterna under den antika seglationstiden, mars—november, i regeln icke
döljes av moln. Med de under vissa tider av året stadigt blåsande
passadvindarna voro naturligtvis de antika sjöfararna även väl förtrogna, vilket
i sin mån underlättade navigationen. Att den klassiska forntidens
sjökaptener ägt något instrument att med hjälp av solens eller stjärnornas
ställning bestämma positionen, något i stil med vår tids sextant, måste
man antaga, ehuru ingen därpå syftande uppgift förekommer hos någon
antik författare. Emellertid bragte ett för något mer än 20 år sedan
gjort större fynd bland annat även i dagen ett stycke av ett mycket
komplicerat nautiskt instrument av brons. Det påträffades jämte ett
större antal mer eller mindre av saltvattnet sönderfrätta och deformerade
marmor- och bronsstatyer av grekiska svampfiskare på havsbotten i
närheten av den lilla ön Antikythera mellan Peloponnesos och Kreta,
där ett med konstverk lastat romerskt skepp lidit skeppsbrott.
Instrumentet, som tyckes ha förvarats i ett träfodral, bestod av en serie med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
