Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Världspolitiken kring sekelskiftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm 17. 10. 1924,
Världspolitiken Det debatteras för närvarande tvänne helt och
kring sekelskiftet. allet olika »krigsskuldfrågor»; den ena gäller,
vem som varit skuld till det stora kriget, den andra, huru krigets
finansiella skuldsättning skall regleras. Båda ha som bekant hop-
trasslats genom Versaillesfredens kategoriska förklaring, att den, som
var skyldig till krigsutbrottet, också vore pliktig att betala kostna-
derna för »återuppbyggandet>. Huru man hittills lyckats att reali-
sera denna fordran, och huru utsikterna därför komma att ställa sig
i framtiden, är en särskild sak, som icke nu skall vidare beröras än
med ett konstaterande, att sammankopplingen av krigsansvaret och
krigsskuldsättningen redan visat sig ha varit ett stort misstag. Nu-
mera lära väl alla insiktsfulla finansiärer ha tämligen klart för sig,
även om det icke är alldeles opportunt att uttala det fritt, att det
konstruerade sambandet bör lösas snarast möjligt, därest det över-
huvud skall bli någon verklig reglering av krigsskuldernas dryga börda.
Vad angår det s. k. krigsansvaret, har Svensk Tidskrift av gam-
malt betonat, att det är meningslöst att fråga: »vem ville kriget, vem
är sålunda skyldig till krigsutbrottet?» Frågan, så formulerad, skulle
nämligen kräva en kanonisk internationell moral, efter vars satser
en ingående prövning kunde verkställas, samt ej mindre ett objektivt
och allmänt erkänt forum, som med obestridd auktoritet utförde pröv-
ningen. Då intetdera existerar eller trots Nationernas förbund ännu
skymtar ens vid den avlägsnaste synranden, leder den populära for-
muleringen allenast till ömsesidiga anklagelser utan beviskraft. Och
om man, som i Versailles skedde, med vapnens makt tvingar en an-
klagad att ensam erkänna sig skyldig, så gäller därom den gamla
domareregeln, att »efter den bekännelse, vartill en pint varder, skall
ingen dömas>. ee
I ett annat läge kommer saken, om man bestämt avvisar de mo-
’raliserande och kvasijuridiska utredningarna men i stället kyligt frågar:
»huru : kom det till den stora krigskatastrofen?» Detta är ett rent
vetenskapligt spörsmål, som kan undersökas och debatteras med veten-
skaplig lidelsefrihet, och över vilket man genom många skilda kraf-
ters samverkan har rättighet att vänta en successivt stigande klarhet.
På kort tid går det visserligen icke att nå fram till definitiva resultat,
där händelsesammanhanget varit det vidsträcktaste och de olika trå-
darna äro så sammantrasslade i en ofta nästan olöslig härva. På
många punkter lär man kanske aldrig komma till mera än sanno-
lika besked, men fastän frågetecken måste stå kvar, skall det likväl
icke överstiga en allvarlig forsknings förmåga att åtminstone utreda
huvuddragen. Dock är därvid en förutsättning nödvändig; man måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
