Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Nyromantiken och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 DAGENS FRÅGOR
gör sig gällande. Som ett tecken till att sakläget uppfattas ungefär
i överensstämmelse med vad i det föregående antytts torde man få
betrakta det förhållandet, att under den senaste tiden åtskilliga
arbeten sett dagen, vilka just tendera till att utforska den svenska
litteraturens hittills obeaktade eller mindre kända gränsområden. Det
livliga intresse, varmed nämnda verk emottagits, bevisar också att
allmänheten, även långt utom de direkt vetenskapligt bildade
kretsarna, uppfattat de vunna resultaten som nya och verkligt värdefulla
landvinningar.
Ett för någon tid sedan utkommet arbete, som i allt väsentligt
inrangerar sig i ovan omtalade grupp, är docenten Oscar Hippels
Studier till predikans historia under nyromantiken (Del l,
Lund 1924). Redan titeln är ägnad att på mången verka som en
överraskning; att associera något så specifikt teologiskt som
prediko-sättets historia med den rent litterära termen nyromantik förefaller
i första ögonblicket egendomligt, att icke säga obegripligt. Men att
se saken så är just ett utslag av det alltför begränsade
betraktelsesätt, som alltför ofta fått behärska vår litteraturhistoriska forskning.
Docenten Hippel ger omedelbart sin undersökning den fastaste
möjliga utgångspunkt genom att påvisa, hurusom den romantiska kretsen
redan från början av sin tillvaro ägnar det livligaste och djupaste
intresse just åt de praktiskt-religiösa problemen, ända därhän att dess
polemiska organ Polyfem vid sidan av sina satirer mot
akademis-terna lämnar rum för flera serier av uppsatser, i vilka framläggas
grundlinjerna för en reform av predikosättet inom den svenska kyrkan.
Intressant är också att finna, hurusom denna kritik i mångt och
mycket fullföljer en tradition, som inletts redan av 1700-talets
förromantiska föregångsmän, bl. a. av Thorild; även Kellgren och Leopold
ha för övrigt tangerat samma ämne, ehuru givetvis från olika
synpunkter. Av hela denna diskussion framgår emellertid oförtydbar!,
med vilket stort och allmänt intresse problemet omfattades. Hur
naturligt detta var, blir tydligt genom en enkel hänvisning på den
roll kyrkan spelade för landets hela lärda och kulturella värld — en
god del av universitetens bästa förmågor inriktade ju från början
sin strävan mot ett kyrkligt ämbete, och för den allmänna
uppfattningen voro de söndagliga kyrkobesöken en självfallen sak. Flera av
de unga romantikerna hade för övrigt själva mer än en gång stått
i predikstolen. Det innebär därför ej heller något överraskande att
hos tidens ledande universitetslärare även utom de rent teologiska
facken finna den religiösa vältalighetens problem berörda.
Exempelvis ägnar Neikter mycken uppmärksamhet däråt i sina för den
tidigare generationen av romantiker ytterst betydelsefulla föreläsningar.
Även hos riktningens stora tyska läromästare, främst hos Herder,
möter man samma frågor ställda under debatt.
Problemets räckvidd är emellertid vida större än vad man i
första, ögonblicket anar. Bakom diskussionerna om Bossuet och
Fénélon, om Blair och Tillotson, om Mosheim och Jerusalem döljer
sig en långt viktigare och större fråga, som nu för första gången på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
