Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Valresultat och regeringskris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 DAGENS FRÅGOR
quo ante med en vinst för högern och bondeförbundare på fem
mandat och för »den proletära enhetsfronten» av tre, samtliga tagna
från liberaler och folkfrisinnade. Inom arbetarpartierna ha
socialdemokraterna vunnit terräng på kommunisternas bekostnad. En
bestående vinst av valet är bolsjevikdirektör Kilboms fall i
Stockholm, som åvägabragtes genom schismen mellan de rena
rysskommunisterna och de något mindre Moskvaortodoxa under Z. Höglunds
ledning.
Det parti, som har minst anledning att rosa årets valmarknad, är
det nyliberala. Detta konstituerade sig som bekant den 7 oktober
i fjol, och sin andra födelsedag har det icke kunnat fira under någon
muntrare stämning. Från de sju vise män, som det utgjorde inom
den senaste andra kammaren, har det nu nedgått till ett bridgelag
på fyra man, vilket förvisso alltjämt kan spela sin invanda roll att i
den politiska auktionen underbjuda högern. Men den lilla fraktionen
sitter icke längre inne med så pass starka kort, som de nu utslagna
liberalerna, bankofullmäktigen E. A. Nilson i Örebro och borgmästare
Jacob Pettersson i Södertälje, dock utgjorde. Med den sistnämnde
försvinner den rad av liberala borgmästare i andra kammaren, som
under de senaste tjugufem åren spelat en så stor roll inom svensk
vänsterpolitik. Den förste och främste bland dem alla, borgmästare
Carl Lindhagen i Stockholm, är visserligen kvar, men har nu
hamnat i första kammaren, varest han börjar bli en radikalismens pére
noble, som aldrig tröttnar att uttala oförgripliga åsikter, de där
numera dock aldrig leda till något som helst praktiskt resultat. Det
måste kännas vemodigt för det glesnade garde, som en gång utgjorde
Karl Staaffs Verdandi-hird, att bevittna sitt partis gradvisa undergång.
Svensk Tidskrift har fått rätt, då här i juni 1923 efter det frisinnade
partiets sprängning den 27 maj samma år detta öde förutsades för
de dissidenter, som följde herr Edén.
De frisinnade under herr C. G. Ekmans ledning ha tillsvidare stått
sig relativt bättre. Genom sina nykterhetsföreningar och sin
frireligiositet ha de ett starkare organisatoriskt och ideellt samband än
de nyliberala, vilka numera måste nästan enbart koncentrera sig på
frihandelsdoktrinen för att överhuvudtaget ha någon liten mur, som
skiljer dem från högern. Men även de folkfrisinnade ha decimerats
vid valen, dock icke mera än att de med sina små fraktioner i bägge
kamrarna alltjämt utgöra »tungan på vågen». Vid de första
kammarval, som innevarande höst ägt rum i Östergötlands och
Västernorrlands län, ha de dessutom ersatt den försvarsvänlige friherre
Adelswärd och en annan ur denna synpunkt mindre »pålitlig» senator,
konsul Öhngren från Örnsköldsvik, med respektive f. d. envoyén
David Bergström och en yngre radikalare riksdagsman, vilka icke
komma att svika vid voteringen för försvarets nedskrivning. D:r David
Bergström har ju vissa traditioner att bevaka såsom förutvarande
krigsminister i Karl Staaffs ministär; och specialist på »fruktbärande
samverkan» har han varit under hela sin förutvarande politiska
verksamhet. Genom denna lilla förskjutning i första kammarens sanir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
