Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Valresultat och regeringskris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 447
mansättning torde den röstövervikt på två man, varmed den
Venner-stenska reservationen segrade i våras, gått förlorad, en förskjutning,
som med hänsyn till den parlamentariska balansen måhända skall
visa sig mera betydelsefull än förändringarna inom andra kammaren.
Socialdemokraterna ernådde där icke den majoritet, som de
eftersträvade, men det fattas nu blott sju mandat, för att de skulle ha
fått den. Samtidigt ökade de sitt röstantal starkare än- något annat
parti, medan liberaler och folkfrisinnade även i det hänseendet gingo
tillbaka. Högern och Bondeförbundarna höllo sina ställningar
förvånansvärt väl med hänsyn till att den Tryggerska regeringspolitiken
sannerligen icke skapat något gynnsamt utgångsläge för valrörelsen.
Intet parti har så kraftigt som högern sörjt för en föryngring och
förstärkning av sin riksdagsgrupp. Ett annat löftesrikt tecken från
årets valkampanj är även den början till borgerlig samverkan, som
kom till stånd i åtminstone fem valkretsar. En sådan strandade
dock i Stockholm på grund av den intransigenta hållningen hos
Dagens Nyheter; valutgången i huvudstaden blev dock en sådan läxa
för vederbörande, att frågan — rebus sic stantibas — torde komma
att ligga annorlunda till nästa gång.
Det tycks höra till den svenska parlamentarismens natur, att varje
andrakammarval som regel sedan tretton år tillbaka åtföljes av en
ministerkris. Det var endast Hammarskjöldska regeringen, som efter
aprilvalen 1914 blev sadelfastare än förut. Socialdemokraterna kunde
icke heller tygla sin otålighet. Redan innan de sista valresultaten ens
voro uträknade, telegraferade herr Branting hem från Geneve sin
fulla överensstämmelse med de krav på herr Tryggers omedelbara
avgång, som energiskt framställdes i partipressen. Ministären Trygger
ville dock ej vika, förrän den hunnit förvissa sig om att det
uppskov med försvarsfrågans lösning vid nästkommande riksdag, som
med fog ansågs påkallat genom vad som inträffat i Geneve under
september månad, icke kunde vinna det utslagsgivande folkfrisinnade
partiets gillande. De folkfrisinnade ville emellertid icke höra talas
härom, utan ansågo, att »folkflertalet» vid valen uttalat sig för en
omedelbar nedskrivning av försvaret. Därmed hade herr C. G. Ekman
— eller var det kanske snarare majoriteten av hans förtroenderåd? —
givit den Tryggerska »samförståndspolitiken» den länge väntade
nådestöten. Den vackra tanken återvänder till de blåa och ovärldsliga
sfärer, varifrån den stammar.
Den Tryggerska ministären avgick den 14 oktober. Naturligtvis
hade herr Trygger kunnat avvakta riksdagens sammanträde men
hans regering var från början icke så sammansatt, att alla dess
medlemmar kände sig kallade att kläda skott som en »högerns
kampregering», sedan den blivit så benämnd av vänsterpressen.
Högerpartiet å sin sida var ej hågat att utställa proprieborgen för en
ministär, för vars tillkomst, rekrytering och hela politik det icke hade
något direkt ansvar. En rekonstruktion av regeringen åt höger
genom att avpollettera de statsråd, vilka av olika skäl vägrade
fortsätta över hösten, var icke heller görlig. Några parlamentariska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
