Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Röster från 1920 - Vem äger våra kyrkor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 DAGENS FRÅGOR
stats »geografiska läge och den särskilda arten av dess rustningar
det medgiva». Visserligen överlämnas åt den enskilda staten att
avgöra, huru detta i praktiken skall tillgå, och naturligtvis tänker
man sig ej ett allmänt och till omfattningen likartat deltagande
i alla militära sanktionsåtgärder, men om någon neutralitet talas ej,
och sannolikt kan det för en svagare situerad stat medföra allvarliga
obehag eller rent av faror, om den skulle taga sig före att med
åberopande av sina neutralitetstraditioner och sitt fredliga sinnelag
göra fullt fritt bruk av sin formella bestämmanderätt, även när
rådet livligt önskar ett ingripande. »Protokollet löser sanktionsfrågan
på ett mera avgörande sätt än pakten», betonade Benesj i sitt tal
den 2 oktober, och det tilltäppande av förbundsaktens luckor,
varom han talade, går — det kan ej förnekas — ut över resterna av
neutralitetsmöjligheterna.
Mot slutet av Andra kammarens debatt 1920 yttrade en
socialdemokratisk framtidsman (herr Engberg) bl. a., att det vore en
himmelsvid skillnad mellan denna nya världsordning och den gamla:
Ty de statskongresser, som stodo bakom detta gamla jämviktssystem,
fastlåste efter krigets slut status quo. De hävdade med energi legitimitetsprincipen
i syfte att slå vakt om furstarnas territorium. Men det var aldrig fråga om
att öppna den minsta utväg för ett fredligt reglerande av detta, utan det skulle
fastlåsas, tills en sammandrabbning möjligen kunde kasta om förhållandena och
jämvikt skapas på annat sätt.
Karakteristiken är otvivelaktigt riktig, i fråga om den gamla tiden.
Beträffande den nya världsordningens mottaglighet för skäliga
förbättringar och grundade revisionskrav framfördes i våra riksdagsdebatter
så många livliga försäkringar, att väl endast den illvillige eller den
obotlige pessimisten borde kunna fortsätta att tvivla. Särskilt var
herr Branting i den delen full av en stark tillförsikt, vilken också
meddelade sig till hans yngre partivän. Sedan dess ha snart förflutit
fem år, en kort tid visserligen men en viktig lärotid, för oss svenskar
desto mera betydelsefull, som just herr Branting haft tillfälle att
därunder inträda i det höga rådets krets och först som part, sedan
som bisittare på närmaste håll studera dess tendenser. Vad hava
dessa år lärt om villigheten till förbättringar? I vilken mån hava
de mäktige inom N. F. principiellt skilt sig från Wienkongressens
stormakter i strävandet att gardera och garantera fredsslutens status
quo nunc? Och hur pass välvilligt är Benesjprotokollet, sett i dess
sammanhang och i ljuset av den officiella kommentaren, mot
enskilda staters oförgripliga önskningar att icke behöva pressas till
hantlangartjänst för att upprätthålla ett tillstånd, för vars tillkomst de
sakna all medansvarighet’?
Det avgörande — säger kammarrådet Erik Schalling i
sin populära utredning av det både invecklade och
betydelsefulla problemet »Vern äger våra kyrkor och deras
egendom?» (Stockholm, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1924.
124, (1) s. Kr. 2,50) — är att kyrkans existens är förankrad i orten
Vem äger
våra kyrkor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
