Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Vem äger våra kyrkor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 505
eller bygden och från dess sida omfattas med ett intresse, som icke
kunde annat än försvagas, om den tillhörde ett mera vittomfattande
subjekt med dimmigare konturer. Tesen sådan den i dessa ord
utformats vänder sig närmast mot en populär uppfattning, att
stats-eller nationalkyrkan skulle kunna anses som ägare till den massa av
förmögenhetsobjekt, som tjänar dess ändamål. Det svenska
kyrkosamfundet har enligt författaren aldrig av lagstiftningen eller
doktrinen erkänts såsom privat juridisk person och än mindre som ägare
av kyrklig jord. Men författarens sats avvisar också de
publicistiska åskådningar, som till äventyrs vilja göra gällande, att
privaträttsliga regler och därmed äganderättsbegreppet skulle sakna
tillämplighet på den kyrkliga egendomen på den grund, att den är ägnad
ett offentligt ändamål.
Det primat för bygdeintressena, som sålunda proklameras, bottnar
i en utveckling med rötterna långt bortom vår inhemska rätts första
gryningstider. Våra förfäder ha icke själva utvecklat den
abstraktionsförmåga, som behöves för att åt stiftelser och anstalter (stiftelser
med offentliga uppgifter) ge rättssubjektivitet (juridisk personlighet), de
kände endast rättsförhållanden mellan levande fysiska personer, de
kunde ej ge förmögenhetskomplexer självständigt liv utan tänkte sig dem
alltid såsom föremål för fysiska personers äganderätt. Detta
primitiva uppfattningssätt var av stor betydelse för de tidigaste
föreställningarna om kyrkornas rättsliga ställning. Den äldsta inhemska
uppfattningen — vilken endast utgör en sen upprepning av
gammalgermanska rättsföreställningar — tillerkänner äganderätten till kyrkorna åt den
som byggt dem. Var det en storbonde eller hövding, var kyrkan hans
och hans efterkommandes, prästen deras tjänare. Ungefär på samma
sätt var det, om en menighet med gemensamma ansträngningar
uppfört sin kyrka; i varje fall hade då församlingen rätt att göra sin
röst hörd vid tillsättandet av präst. Men efter dessa enkla linjer
fortsatte ej utvecklingen, då medeltidskyrkan växte sig stark. Den
hade från det högt utvecklade romerska rättssystemet övertagit
stiftelsebegreppet, uppfattningen, att vilken förmögenhetskomplex som hälst
av staten kan utrustas med rättskapacitet, kan behandlas som en
självständig ägare och genom sina föreståndare tala och svara inför rätta.
Överflyttandet av detta begrepp till de särskilda kyrkorna föll sig så
mycket naturligare, som redan templen varit inordnade i
rättssystemet såsom självständiga anstalter. Det ligger i öppen dag, hur väl
en sådan åskådning stämde med medeltidskyrkans hierarkiska väsen:
om en kyrka uppfattades som en frälsningsanstalt, stod den fri och
självständig gent emot de församlingsbor, som voro dess objekt,
målsmanskapet för institutionen var anförtrott åt prästerskapet. Men
det är ej mindre tydligt, att anstaltsbegreppet gav en permanens och
fasthet åt den kyrkliga äganderätten, som i oroliga och förvildade
tider säkerligen ej kunnat skänkas vare sig av enskilda
kyrkobyggares fromma avsikter eller menigheternas nitälskan. Kyrkan fattad som
frälsningsanstalt ägde en livslängd, som syntes lika obegränsad som
stiftelsens ändamål, och denna anstalt var det, som ägde kyrkobygg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
