Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Rätt och Folkrätt. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 EINAR TEGEN
»rätt». Nu tages denna till intäkt för snart sagt vad som
helst.
I den nyss nämnda artikeln framhåller Lundstedt vidare bl. a.,
hurusom Unden alldeles synes ha förbisett, att den grundval,
varpå allt avslutande av fördrag och konventioner staterna
emellan vilar, nämligen suveränitetsrätten, själv av folkrättslärarna
räknas till denna »folkrätt», vars chimäriska natur uppvisats.
Utan den maktbefogenhet, som tankes ligga i denna »rätt», skulle
det överhuvud ingenting tjäna till att sluta en överenskommelse.
Fördragets rättsliga karaktär med därav följande rättsverkan
grundas ej, som man ofta tror, på fördraget självt, utan i själva
verket slutes fördraget därför att en »rätt» förutsattes, som
garanterar effektens inträdande. Denna »rätt» är här ytterst »varje
stats suveränitet, dess rätt att härska över sitt område och sina
undersåtar». Och den är folkrättens »grundpelare». Därför
innebär också varje anfallskrig en kränkning av suveräniteten och
därmed av »folkrätten», vilket Unden synes ha velat bestrida.
Men visserligen är den »folkrätt», det här hela tiden gäller, ingen
verklig rätt utan blott ett dåligt surrogat.
Det synes mig slutligen svårt att gendriva de av Lundstedt i
hans polemik mot Unden anförda argumenten för att
Versaillesfreden och Ruhrockupationen grundats på en understucken »folkrätt»:
till skadestånd, att kräva avtals helgd, etc. Här finnas ju rent av
klara verba att bygga på. Det talas i fredstraktaten om
Tysklands skyldighet att »åter gottgöra den orätt, som Tyskland
1871 begått såväl mot Frankrikes rätt som mot
befolkningens i Elsass-Lothringen vilja» (eit. efter L.). Och den skuld,
man påbördar Tyskland, den skuld, vars erkännande man med
överlägset våld frampressat av ett sargat, slaget och blödande
folk, och för vars sonande det nu i oöverskådlig framtid skall
träla som en slav, den skulden består tydligen däri, att det kränkt
»folkrätten». Och varifrån hämta nu alla dessa ödesdigra
vanföreställningar om ett helt folks »brott» och »skuld» sin makt,
om ej från tron på rättens »gudabestämda» natur? Lundstedt
medgiver, att det »för ögonblicket» icke är av nöden att med
klar insikt i folkrättens verkliga väsen arbeta för försoning
mellan folken. Ty ännu är faran för nya krig icke
överhängande, ännu ligger Tyskland slaget till marken. Men det skall
en dag, trots alla ansträngningar att hålla det nere, resa sig,
närt av ett gränslöst hat, ingjutet i dess själ av allt detta i ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
