Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Kristiania—Oslo. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KRISTIANIA — OSLO
AV PROFESSOR HJALMAR LINDROTH
Då dessa rader se dagen, har redan det i somras beslutna
omdop trätt i kraft, varigenom vårt norska broderlands
huvudstad hädanefter skall heta Oslo, icke Kristiania.
Förändringen kan icke sägas uteslutande vara en norsk angelägenhet.
Då huvudstaden i ett kulturland byter om namn, är detta något
som oundgängligen berör även alla de land varmed landet i
fråga står i förbindelse. Hela världens affärsmän ställas nu
inför kravet att det skall skrivas Oslo, där man hittills skrivit
Kristiania. Utanför affärsvärlden, och den politiska världen,
blir det emellertid de skandinaviska broderfolken, som få de
tätaste tillfällena att ställas inför namnbytets följder. Den
enskilda interskandinaviska brevväxlingen är ju, av naturliga och
glädjande anledningar, livligare än annan internationell
korrespondens som berör Norge.
Därför har också svensk och dansk allmänhet reagerat inför
vad som skett, jå redan på ett tidigt stadium inför utsikten
att detta skulle ske. Det kan dock icke påstås, att denna
reaktion utlösts genom någon djupare kunskap om den bakgrund
mot vilken namnförändringen bör ses. Man har i sin tidning sett
att förslaget att återinföra det gamla namnet Oslo kommit upp.
Man tyckte genast att det var ett kuriöst infall. Men det var
ju i stil med åtskilligt annat i Norge. Där har man ju länge
hållit på och bråkat med besynnerliga språkfrågor, tack vare
en del hypernationalistiska element, som fått ännu mera vind
i seglen efter 1905. Ens tidning styrkte en nog också — genom
tonfallet i notisen eller kanske genom en liten ironiserande
kommentar — i den uppfattningen, att man med gott samvete
kunde göra sig löjlig över påhittet — och så visste man då,
att en axelryckning, kanske blandad med någon irritation, var
det rätta uttrycket för en välgrundad mening.
Alla borde vi vara överens om, att just sådana
irritationsmoment så vitt möjligt böra avlägsnas de nordiska broderfolken
emellan. Det har visat sig mer än en gång, att kännedom om
allt »vad som till saken hörer» är den säkraste vägen därtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Jun 24 21:41:49 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1925/0043.html
