Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristiania—Oslo. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det nordiska samarbetet har under de senaste åren länkats
in i så löftesrika banor, att det kan begäras att åtminstone
ingen av dem som här vilja vara med, lättvindigt eller blott på
oklara känsloskäl uttala en förkastelsedom över en åtgärd inom
ett av broderlanden som på något sätt kan beröra det
interskandinaviska förhållandet. Det behöver därvid ej vara tal om
storpolitiska ting. Varje fråga, stor eller liten, som påverkar
stämningen mellan folken, är värd uppmärksamhet. Ty det är just
den medkännande stämningen, som skapar viljan att förstå —
och att förstå trots mötande hinder.
Dessa rader ha nedskrivits i tanke att en kort saklig
utredning av namnfrågan Kristiania—Oslo skulle kunna vara till
något gagn i det antydda syftet.
Det är uppenbart, att namnbytet skall ses som ett utslag av
de nationella strävandena i nutidens Norge. Alltså kan man
icke gärna bedöma det förra utan att vara rätt väl förtrogen
med de senare. Det är då förvånansvärt hur föga även bildade
svenskar här veta besked. Alltför sällan träffar man personer,
som förstått att de nationella rörelserna i Norge i det
väsentliga organiskt vuxit fram ur förhållandena, och som förmå sätta
sig in i norsk tankegång, tänka sig själva i motsvarande läge.
Att det finns en del som anse sig icke skyldiga att göra detta,
eller som icke gitta göra det — kanske därför att de bära på
bittra tankar från förr —, det må vara förklarligt. Men det är
icke med dem som vi främst böra räkna i det nuvarande läget.
Då Norge 1814 lösgjordes från Danmark, dröjde det inte länge
förrän andarna vaknade till medvetande om vad detta betydde.
Är det inte helt naturligt, att den särpräglat norska
nationalkänslan då gjorde sig förnummen? Man hade dock en
storhetstid långt i det förflutna, bakom den obestridliga nedgångstid som
inträtt i och med det att landet på 1300-talet gled in under
dansk överhöghet, eller i varje fall styrdes från Danmark. Norsk
vetenskap och litteratur förmådde också redan före 1800-talets
mitt visa, att de orkade lyfta sin del av det förpliktande arvet.
— Det norska språket var en alltjämt levande verklighet. Ute
i bygderna talades — och talas ännu — mål som voro direkta
arvtagare till gammalnorskan, och inte ens det bildade
stadsspråket hade så helt fogat sig efter dansk språkdräkt, att icke
både uttal, former och ordförråd röjde en ganska iögonfallande
olikhet — såvida man nämligen icke avsiktligt tillägnade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
