Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristiania—Oslo. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danskan såsom det enda »rätta» språket. Nu återupptäckte man
sin forntid, och en och annan började drömma också om
en framtid som skulle vara denna forntid icke alltför ovärdig.
Och nu fann man sig ha utsikter till att låta det hemmavuxna
norska språket komma till heders igen, efter århundradens liv
mer i det fördolda som talspråk eller dialekt. Borde inte en
svensk kunna förstå detta just i samma mån som han tänker
och känner svenskt?
Detta är bakgrunden till alla förnorskningssträvanden
under 1800- och 1900-talen. Det kan nog icke av en
fördomsfri iakttagare bestridas, att man ofta och på många håll gripit
miste om både mål och medel. Målet har ställts upp olika på
olika håll, och de som därutinnan haft skilda meningar ha så
starkt bekämpat varandra, att språkfrågan som bekant i mycket
blivit en partiskiljande fråga. Men allteftersom den säreget
norska kulturen på olika områden stigit upp till medvetenhet
om sitt värde och sin styrka, har motsatsen allt mindre blivit
en motsats mellan å ena sidan sådana, som blott i den formen
kunnat tänka sig språkförnyelsen, att de nedärvda folkmålen
lades till grund, och å andra sidan sådana som alls icke
velat veta av någon modifikation av den litterära dansk-norskan.
Ty med den senare ståndpunkten behöver man icke längre
på allvar räkna. De båda motsatta lägren ha i själva
verket alltmera närmat sig i en viktig punkt: bådadera önska
en även i skrift klart framträdande norskhet. Men den ena
riktningen, de s. k. målmännen, vill lägga till grund och utveckla
det till ej ringa del konstlade, på de västnorska dialekterna
uppbyggda mål, som Ivar Aasen vid 1800-talets mitt sökte upphöja
till litteraturspråk; den andra riktningen åter vill hålla sig till
det bildade stadsspråket framförallt i östlandets städer. Det
senare är det s. k. riksmålet, vars ortografiska dräkt reglerats
särskilt genom förordningarna av 1907 och 1917. Sedan dess stå
t. ex. norskt gape, rike, gate, falle, finne gent emot danskt
gabe, rige, gade, falde, finde. Inom vartdera lägret finnas
emellertid ganska många variationer och ganska mycken
vacklan i enskildheter, och detta gör motsatsen än mindre
utpräglad i åtskilliga stycken, icke minst vad själva den bärande idén
beträffar.
Bortresoneras kan den emellertid icke. Den vilar emellertid
väl så mycket på en allmän kulturmotsats, nämligen mellan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
