Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Från Karl Johans-tiden. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 LITTERATUR
ideal med dess försök att regera enligt den upplysta despotismens
landsfaderliga mönster kom hos oss liksom allestädes till korta mot den
begynnande demokratiska evolutionen.
Man behöver icke förskriva sig till det s. k. Braheväldets livvakt för
att finna Karl Johanstidens opposition foga sympatisk — eller kan
någon nutida läsare studera den övertygade liberalen C. W. Liljecronas
troskyldiga dagboksanteckningar utan ett högst obehagligt intryck av
ledarnas obetydlighet, småaktighet och lust för personliga kitsligheter?
Men i alla fall är det den tätnande oppositionen, som ger skedet dess
prägel, och det låter sig ej förbise, att dess färger väsentligen voro
framtidens. Därför blir Karl Johans historia i hög grad också historien om,
från vilka olika utgångspunkter oppositionsanloppen samlades, huru de
omvandlades samt till sist mer eller mindre slogo igenom. Skall någon
anmärkning göras mot lic. Nils Forssells förträffliga populära skrift,
blir det, att de berättigade momenten i kritiken mot konungen och
regeringssättet alldeles för mycket trängts i bakgrunden för en eljest mycket
välmotiverad beundrande skildring av Karl Johans personliga förtjänster.
Vid en betraktelse, .som framför allt samlas kring konungen själv, är
det tvenne perioder i hans skiftande liv, som företrädesvis bli föremål
för livligare diskussion: den ena är hans bana under revolutionen och
Napoleon — åt denna har Bränder särskilt ägnat uppmärksamhet —
den andra, som nu upptagits till behandling av general Tingsten, gäller
hans roll under kriget 1813—14. I bägge hänseendena har Karl Johan
rönt synnerligen motsatta omdömen. Den franska historieskrivning,
som apoteoserat Napoleon, har i regel låtit Bernadotte vara en nullitet
eller på sin höjd en fantastisk och falsk ränkmakare. som vunnit sin
lysande position tack vare svågerskapet med Josef Bonaparte men
med bittraste otack lönat kejsarens nåd. Att problemet icke legat så
enkelt, är dock lätt att se redan därav, att Bernadotte var en betydande
faktor inom den franska armén, innan Bonapartes välde begynte. För
övrigt, den historiska kritiken har numera skingrat den villobild, som
trots kejsardömets slutkatastrof levat kvar för populär föreställning, att
Napoleons välde i Frankrike någonsin varit säkert grundmurat. Hur
imponerande än soldatkejsaren i spetsen för sin slagfärdiga armé tedde
sig inför det sönderslitna och häpnande Europas ögon, inom Frankrike var
han dock aldrig rätt fri mot de många, vilka huvudsakligen gjort samma
löpbana som han, därför pretenderade sin skäliga andel av bytet samt,
oklokt behandlade, eventuellt kunde spela honom matt, därest lyckan
en vacker dag började vika. Att Bernadotte var en av de dugligaste bland
dessa vapenbröder och revolutionens söner, låter knappast förneka sig,
lika litet som att han var en av de äregirigaste och till lynnet mest
oavhängiga. Därför blev hans förhållande till kejsaren alltid präglat
av ömsesidigt misstroende: Napoleon visste lika väl som Bernadotte
själv, att denne nödtvungen underordnat sig den usurperade makten
samt ingalunda ämnade, om så illa skulle bliva, gå till botten med denna,
men också, att han icke var en av de obetänksamma frondörer, som lätt
och smärtfritt kunde skakas bort. Så var det kanske ej utan, att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
