Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Från Karl Johans-tiden. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 57
»sprida kring fjellbygden Grekelands dager
och, i dess rena och lifvande sken,
mellan de trefliga hinder af lager,
yppa och hägna ett nyfödt Athen»,
tagit verklighet. Men idyllen är ingalunda ostörd. Den lantligt
trivsamma Lidingön visar sig redan starkt ligga under den växande
storstadens sugning, såsom när dess sekelgamla omstridda
kommunikationsproblem, vilket. förut pekat på förbindelse Djursholm—Danderyd, nu
utan vidare medelst den fönsta flottbron (öppnad redan 1803)
inlän-kas på Stockholm och därmed en ny, ännu ej avslutad omdaning
begynner. Huru glatt än det tillgick på Värmlands bruksorter och vid de
stora järnmarknaderna, kastade penningeväsendets oreda och särskilt
de tryckta järnpriserna ständigt oroande slagskuggor, som varslade om
nödvändiga nya arbetsmetoder och stramare verksamhetsformer, ifall
några rester av det gamla välståndet skulle räddas över till yngre
generationer. De uppsluppna ungdomarna, som sjöngo vid »bålens
Letheiska rand» och fördrevo nattimmarna under raffelspel, vaknade
till den dystra och grå vardag, som obönhörligt konstaterade glädjens
förgänglighet: det är en nästan hemsk lista på bortspelta eller annars
bortslarvade förmögenheter, som Arsenius förtecknar ur sin närmare
bekantskapssfär. Överallt spårar man, att det är ett efter 1700-talets
aristokratiska mönster tillskapat samhälls- och umgängesliv, som håller
på att dö, men som i själva upplösningsögoiiblicket med något av
förtvivlans energi höjer sin svanesång.
Det var i själva verket icke att undra på, att den opposition, som
tystnat inför Karl Johans första mäktiga uppenbarelse, snart rörde sig
igen och växte starkare med varje år. Fast dess rötter voro mångfaldiga,
sög den sin främsta styrka ur den allmänna besvikelsen, som likt en
nattmara bredde sig över hela landet. Vart tog den nyvunna nationella
äran vägen, när stormakterna behandlade de smärre staterna som luft,
när vi måste binda vår farkost vid det övermäktiga Ryssland, och när
t. o. m. värdet av vår sista militära insats starkt bestreds? Och hur
bleknade icke vid närmare eftersyn de anrika gamla institutioner, som
skulle inge mängden förtroende och vördnad för det nya regeringssättet?
»Jag var där» (på Riddarhuset), skriver en ung flicka om riksdagen
1840—41 (Björneborg s. 279), »för att bese blomman av Sveriges adel,
och jag fick se Hammarhjelm och Rosenblad» (den förre halvt
krympling och titulär hovmarskalk). Ej ens den personliga tjusning och
respekt, som utstrålade från Karl Johan, förslogo att bevara orubbad
kungadömets auktoritet inför Crusenstolpes giftiga angrepp och den
liberala oppositioneris alltmera samlade kritik. Utlandets allt talrikare
exempel på stora och små omdaningar behövdes knappast för att hos
oss stärka förändringskrav, vilka ytterst bottnade i en redan börjad
samhällelig omdaningsprocess. Den ekonomiska liberalismen flyttade
egentligen under hela Karl Johanstiden långsamt fram sina ståndar från
position till position samt gav den verkliga ryggraden åt de vid
riksdagen 1840—41 segrande oppositionsmännen. Restaurationstidens furste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
